Det spelar ingen roll hur mycket man försöker, det går aldrig att förstå vad denna kvinna genomgått, eller hennes son för den delen heller. Eller alla andra som överlevt en liknande katastrof. Det går inte.
Att på väg från frukostbordet en morgon på en efterlängtad semester i paradiset, få sitt barn ryckt ur händerna och se henne försvinna i vattenmassorna för att månader senare få hem ett lik i en kista, måste vara något av det vidrigaste man kan uppleva. Som förälder själv kan man ana den obeskrivliga smärta och förtvivlan det måste vara att mista sitt barn på detta sätt. Men man kan inte förstå.
Åka hemifrån fem stycken, ett älskande par med tre barn, och återvända ensam med bara ett barn. Med de övriga döda på andra sidan klotet. Jag kan inte förstå.
Jag har läst en del böcker om människor som berättar om en svår uppväxt, övergrepp och andra vidrigheter. Jag gillar såna berättelser för det finns en kärna av sanning och det ger en trovärdighet. Tyvärr är många såna böcker skrivna på uppdrag av någon annan, med ett i slutändan dolt uppsåt att tjäna pengar. De böckerna faller ganska platt efter ett tag.
Med Malin Sävstams bok infinner sig aldrig den känslan eller misstanken. Jag tror på henne fullt ut. Hon skriver rakt och utan krussiduller i dagboksform. Jag får aldrig intrycket att hon tycker synd om sig själv utan mitt i all misär och skit och piss och helvete, så är det äkta. Just den äktheten får mig att ibland göra en grimas, lägga ner boken och flämta till. Fy fan, så vidrigt! Nej, ååååh, helvete! Jävlar!
Det är så hemskt att läsa om det, men hon har skrivit en bok och jag har läst det hon skrivit. Jag förstår varje ord i boken, precis varenda ett. Men jag kan ändå inte förstå.
