Men nu har han alltså släptt ett nytt album och vad som fick mig intresserad var att det är producerat av Joe Henry och då kan det ju knappast bli fel. Denna egensinniga amerikan med en egen lite obskyr, men å så vacker musikalisk karriär, har ju en förmåga att som producent lägga guldkant på det mesta han företar sig. Tyvärr döljs ofta guldet av outgrundlig anledning och det gäller att tålmodigt skrapa lite på ytan för att se det glimmrande som döljer sig där under.
Så är det också i detta fall. Vid den första lyssning låter det ganska medelmåttigt. Det är snyggt och skönt att höra och Henrys omisskännliga sound går inte att ta miste på. Det låter bra, helt enkelt. Vid nästa lyssning börjar konturerna framträda tydligare dock. Man hör plötsligt saker man inte hörde förra gången och låten man knappt märkte, blir plötsligt helt självklar. En platta som växer, alltså.
Jag har inte följt Bragg på närmare håll, men det låter inte som jag minns honom. Jag gillar det, men kanske blir hans inbitna fans besvikna, men å andra sidan gjorde han två framgångsrika album med Wilco. Gillar man Joe Henry, så gillar man det här. Soundet är som det ska, det är på samma gång tungt och kompakt som luftigt och lätt. Det är svårt att förklara. Ibland kan man få en känsla av att höra en droppe i en grotta falla och landa i vatten. Ibland känns musiken som att dra handen över sammet. Oavsett vad, så är det en behaglig känsla.
