- Han gjorde aldrig nåt som liten, han var så snäll!
- Men inte han, va? Han som är så snäll.
Efter att ha hört detta i hela sin uppväxt, blir man ganska trött på det och önskar ibland att få vara elak. Faktiskt.
Som ansedd snäll, är man nästan lite dumförklarad. Snälla personer ses ju som lite eftergivna och dumma. Men i denna bok slår Stefan Einhorn fast att så inte är fallet. Han skriver "För mig är en snäll människa en individ som lever med etiken i sitt hjärta." Det skriver jag under på direkt.
Motsatsen till att vara snäll torde ju vara elak och är det något önskvärt epitet på en människa, så vete fan om jag vill vara det. Men å andra sidan kan jag erkänna att jag utnyttjat min snällhet och som barn gjort saker jag inte borde. Men ingen kunde ju tro att det var jag, eftersom jag var en sån snäll pojke. Det var ju ganska elakt av mig. Att luras. Så då är jag ju elak också?
Den här boken är ju ingen vetenskaplig avhandling, men väl en underhållande liten bok där han klargör att snällhet faktiskt lönar sig och tipsar hur man kan utnyttja det. Men den visste ju jag redan...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar