Om döda ont

Hans Koppels två första böcker i denna trilogi, Kommer aldrig mer igen och Kom ska vi tycka om varandra, är ju två mästerverk i genren tokspännande nagelbitare, om det nu finns någon sådan. Jag gillade dem båda två och skulle ge dem högsta betyg.

Så kom då del tre och förväntningarna var höga, så klart. Boken börjar dessutom bra och hoppfullt med en påse pengar som förvinner, ett mord och en inledande jakt på pengar och mördare. Skurkarna jagar pengarna och i den jakten röjs fler vittnen ur vägen. Polisen å sin sida jagar mördarna. En tredje huvudperson är journalisten Calle Collin som jagar allt och alla som kan återupprätta hans rykte.

Alltså, en intrig som gjord för en riktigt bra bok. Tyvärr faller det redan efter några kapitel. Jag läser och läser och det händer saker hela tiden, men den där känslan av spänning infaller aldrig. Inte för mig i alla fall.

De två första böckerna var så spännande att jag inte ville sluta läsa, utan tog mig igenom dem snabbt och när de var slut, villa jag ha mer. När jag läste denna bok började jag tröttna i mitten och sista halvan var mer eller mindre bara en transportsträcka. Att slutet sedan var lite snopet och liksom rann ut i sanden, hjälpte ju inte heller. Nej, om de första böckerna var två 5:or, så får denna inte mer än 2 i betyg, kanske en mycket svag 3:a.

Köpes hos Adlibris och Bokus.

Den sanna historien om Pinnochios näsa

Leif GW Persson är ju en omskriven man och tillika populär författare. Jag har alltid gillat honom och hans stil och åsikter varhelst han framträtt i TV. Det första minne jag har av honom är den klassiska intervjun i Måndagsbörsen 1981, där han var i sitt esse. För något år sedan läste jag dessutom hans bok Gustavs grabb och blev mycket imponerad. En mycket bra bok. Därför var förväntningarna höga när jag började med Den sanna historien om Pinnochios näsa, som ju fått strålande recensioner.

Ack vilken besvikelse detta blev. Bokens huvudperson, polisen Evert Bäckström, är ju en fullständigt vidrig människa, som anser sig vara en himmelsk gåva till alla kvinnor och att få ligga med honom är en ynnest, enligt honom själv. Det är ett evigt tjatande om hans "supersalami" och huruvida han ska ligga med alla kvinnor han möter, för det är ju klart att alla kvinnor vill ligga med honom. Det blir otroligt tröttande att läsa detta sida upp och sida ner. Sexism, rasism och löjligt snusk räcker inte för att underhålla mig. Jag blir besviken.

Är detta ett resultat av författarens egen gubbsjuka och bitterhet över allt han inte var och gjorde eller ett pubertalt önsketänkande?  Man undrar.

Jag undrar dessutom hur mycket betalt han fick av Hästen Sängar för att nämna dem i tid och otid. Make till produktplacering har man inte upplevt ens i en James Bond-film. För mig förstör det så mycket av historien. Det blir inte trovärdigt.

Om jag skulle ge denna bok ett betyg, blir det väldigt lågt, rentav det lägsta. Det är okej, men jag är nog mest besviken på Leif GW Persson. Jag trodde han var bättre än såhär. Att han skrev bra böcker.

Båten tar in vatten...

Så uppskriven och omskriven och hyllad som denna bok blivit, är inte klokt. På riktigt. Jag hittade den på en loppis för 5:- och bar hem den i förhoppningen att nu skulle jag få läsa något riktigt bra.

Den inledande historien lovade gott och var en bra historia som gav mersmak. Den sista och avslutande historien var också bra som ledde till en del eftertanke. Men allt där emellan gav mig ingenting.

Eftersom denna bok blivit tokhyllad varhelst den blivit omskriven, undrar man ju om det är mig det är fel på? Är det något jag inte förstår med boken? Och ja, det är det, jag fattar inte vad det stora med denna bok är. Den är några timmars läsning. Inte fantastisk, men heller inte dålig läsning. Det är bara läsning. Som att äta köpta köttbullar med snabbmakaroner - det är inte direkt gott, men det smakar heller inte illa. Det är bara mat, liksom.

Margot

Eftersom jag gillar biografier, men har svårare för politik, så undrade jag hur detta skulle gå. Men en biografi handlar ju om människan och det är ju det som är det intressanta, så även i detta fall.

Margot Wallström är ju en beundransvärd människa med tanke på att hon stått upp för sig själv och sin rätt. Hon har gjort en klassresa från arbetarhemmet i Västerbottniska Kåge till makten inom FN i New York. Hon blev mer eller mindre utsedd av alla att bli partiledare, men tackade nej och stod fast vid sitt beslut. Hon blev utfryst av Göran Persson, men lät sig inte nedslås utan tog revansch genom att få en anmärkningsvärd inernationell karriär.

Hennes vardag har handlat om möten med statsledare och höga dignitärer ena dagen och fattiga och utsatta, framförallt kvinnor, nästa dag. Och hon har fanimej fått det att fungera tillsammans med en familj med man och två barn. Och hon verkar ändå fortfarande stå kvar med fötterna på jorden och ett sunt förnuft i behåll. Det gillar jag.

Jag gillar även boken. Jag kan inte avgöra huruvida den gör henne rättvisa eller hur boken står sig gentemot andra liknande böcker, men det struntar jag i. Jag gillar boken och den gav mig än större respekt för Margot Wallström.

Svindlaren - helt okej!

Vågar man sig på att säga att man inte läst John Grisham? Ska ju vara en sån författare som alla läst och alla gillar och alla hans böcker blir filmer som alla sett och alla älskar. Eller? Jag har sett filmer som byggt på hans böcker, men läst honom har jag inte. Förrän nu.

Svindlaren handlar just om en svindlare, som lurar allt och alla och går vinnande ur striden. Det tog inte lång stund att lista ut vem svindlaren egentligen var, men det gjorde inte så mycket, för det var en bra och intelligent plan, som det var kul att följa. Historien tar några lite oväntade vändningar, men det mesta hade i alla fall jag på känn. Så några större överraskningar bjöd den inte på. Men det är en bra historia och spännande.

Den skiljer sig i det avseendet att huvudpersonen är en advokat och det blir mycket juridik och inte så mycket pang-pang som många andra liknande böcker. Men det är det som är bokens styrka. Grisham lyckas hålla spänningen uppe. Och med tanke på hans förra böcker kommer säkert även denna bli film, så småningom. Det kan nog bli en riktigt bra film, dessutom.

Favorit i remake

Everly Brothers gav 1958 ut albumet Songs Our Daddy Taught Us - ett countryalbum med smäktande och lite sorgsna sånger. Nu 55 år senare har en otippad duo gett sig på sångerna igen och spelat in hela albumet, som en hyllning.

Det otippade är att duon består av Green Days sångare Billie Joe Armstrong och Norah Jones. Att Billie Joe skulle ge sig på fin och lågmäld country, var väl inte något man förväntade sig. Att han dessutom gör det med bravur är än mer oväntat. Norah Jones sammetslena röst passar som hand i handske även för dessa sånger och tillsammans har de gjort ett riktigt bra album.

Perfekt musik nu när mörkret gör sitt intåg.

Mannen som glömde sin fru...

När jag först hörde talas om denna bok, trodde jag att det var en sann historia och det var det som drog till mig intresset. För jag gillar såna historier. Oliver Sachs böcker är ju favoriter. Men det stod snart klart att detta var ren fiction, en roman bland andra, men med en rolig titel.

Jag började dock läsa och snart insåg jag att den inte alls var en roman bland andra - den var ju mycket bättre. Den var lika rolig som dess titel och mer intressant än många sanna historier.

Handlar om Vaughan som en dag vaknar upp och har glömt i princip allt. En plötslig minnesförlust har kastat honom tillbaka in i okunskap och ovetande. Han får helt enkelt börja om från början med i princip allt. Lära om. Att han är gift och har barn är också helt borta och när han så småningom träffar sin fru får han till råga på allt veta att de ligger i skilsmässa. Snacka om antiklimax. Speciellt som han ju ser sin fru "för första gången" och blir kär direkt. Hon däremot, har minnet intakt och är inte alls lika entusiastisk.

Upplägget är ju som gjort för många och roliga förvecklingar och det blir det. Men boken blir aldrig roligt rolig, utan den är allvarlig och dramatisk och framförallt väcker den tankar.
- Tänk om detta skulle hända mig?
På ett sätt skulle det ju vara en katastrof och en mardröm, men när man tänker på det, så framstår en idé om pånyttfödelse. Tänk att vara av med alla förutfattade meningar, tankar och kunskaper som håller en tillbaka. T ex är varje låt man hör en upptäckt och varje film man ser blir som första gången man gick på bio som liten. Varje doft, varje smak och varje möte blir ju en upplevelse. Rätt fascinerande, om man tänker på det. Men samtidigt skrämmande.

Hur som helst är det en riktigt bra bok.

Vaughan

Vaughan