Den går bort.

Hade hört att 36 timmar av David Bergman skulle vara en riktigt bra bok. Spännande och nervkittlande och utspelas i ett ockuperat Stockholm under 36 fartfyllda timmar. Låter spännande. Men ack vad besviken jag blev.

Visst hände det saker hela tiden, men jag blev mest irriterad på de många och ologiska hoppen. Huvudpersonen Johanna kastas rakt in i ett gatukrig som jag aldrig förstod hur det började, utan helt plötsligt börjar hon skjuta ner folk runt omkring sig. Hon visar sig vara general och verkar enligt mig handla helt utan sans och reson. Helt plötsligt dyker hon upp ute i skärgården i en ubåt för att i nästa skede sitta i en helikopter tillsammans med drottning Victoria och skjuta ner motståndsmän. Strax därefter är hon nere i en tunnel långt under stadens gator, bara för att i nästa skede sitta i möte ute på Musköbasen. Det håller inte riktigt tidsmässigt.

Man får heller aldrig lära känna henne, hon har en dotter och en man, men de försvinner snabbt och verkar glömmas bort. Att huvudpersonen är tjej är lite ovanligt i denna genre, men tyvärr blir inte boken bättre för det - en ointressant karaktär förblir ointressant oavsett kön.

Att författaren har en bakgrund som militär lyser tyvärr igen också, enligt min mening. Det är mycket tekniska detaljer och ingående beskrivningar av vapen. En del tycker säkert det är intressant. Jag tycker inte det tillför något.

Tror att tonåriga killar kan var en passande läsekrets. Jag är nog för gammal...

Nej, jag är inte klokare.

Michael Nyqvist brukar hyllas som en stor och duktig skådespelare och nu när han skriver böcker följer hyllningarna med. Det är något i den ekvationen jag inte fattar. Jo, han är säkert duktig och han gör säkert bra insatser i de filmer han är med i. Men jag får fan inte grepp om karln! Han är ju hal som en intvålad ål.

I filmerna jag sett med honom, kan jag inte avgöra om han är bra eller dålig. Ibland tycker jag han spelar över och ibland är han så jävla övertygande. Eller är han det? Jag vet inte. I intervjuer är han ena stunden allvarlig och djup och sen skämtsam och uppsluppen. Eller är han det? Jag vet inte. Har han charmigt rufsigt hår eller har han bara glömt att kammat sig? Inte vet jag. Han har en behaglig röst. Eller har han det? Jag vet inte.

Jag läste boken för att i viss mån kanske få fatt på honom och förstå vem han är. Jag gillar att läsa biografier och blir alltid nyfiken och intresserad av personen jag läser om, men i fallet Nyqvist står jag fortfarande lika frågande efteråt som jag gjorde innan. Jag får inte grepp om honom!

Han verkar ju varit med om en hel del, har en intressant bakgrund och uppväxt och uppträtt på scener som borde gett upphov till drösvis av anekdoter. Han har spelat in filmer över halva jordklotet och mot såväl förtjänt kända som intressanta skådespelare, så han har ju en riklig källa att ösa ur. Men ändå blir det så tafatt. Han börjar berätta om ett möte eller en filminspelning och man ser fram emot det, men efter att tag vet man inte vad han menar eller vad han tycker. Det blir opersonligt på nåt sätt. Nästa kapitel handlar om ett komiskt möte, men det blir inte roligt när Michael berättar det. Det blir inte tråkigt heller. Det blir liksom ingenting.

Så nu efter att ha läst boken är jag inte ett dugg klokare. Jag vet fortfarande inte vem Michael Nyqvist är. De flesta har hyllat boken och de har säkert rätt, men jag får fortfarande inte grepp om karln!

Så, är boken bra eller dålig? Jag vet inte. Kan jag rekommendera den? Jag vet fan inte.

Rolig och underhållande

Det här är väl vad man kallar en bok för och om tjejer, men jag tänkte "va fan, den kan väl vara kul att läsa". Det var den. De var riktigt rolig. Åtminstone bitvis. Även om den handlar mycket om hur det är att vara kvinna, så tar hon upp och gör flera jämförelser med det manliga könet och då känner jag igen mycket och ler igenkännande. Flera gånger skrattar jag för mig själv, och kan nästan se henne framför mig i de situationer hon hamnar i.

Vad man kan tycka är väl att det i längden blir lite enahanda och konsten att vara kvinna behärskas ju av betydligt fler än av henne och hennes polare. Men bortser man från det och läser den som ren underhållning, då är den riktigt bra. Rolig, dråplig och lärorik, speciellt för oss män...

Imperial Bedrooms

Läste om denna bok, att den skulle vara bra och i samma genre som Charles Bukowski. Och visst, det finns likheter med att historien utspelar sig i sunkiga miljör, på barer och med karaktärer som lever i utkanten, men där stannar likheten.

Handlar om en manusförfattare, Clay, som driver runt i Los Angeles med ett självskrivet manus han vill göra film av. Men jakten på skådespelare och producenter går väl sådär. Det blir mycket fester och alkohol på vägen och han inleder snart ett förhållande med en tveksam kvinna vid namn Rain, som han lovar en roll i filmen. Det var väl inte det bästa beslutet han tar...

Någon har varit inne i hans lägenhet, någon skickar konstiga SMS, han blir förföljd. Av vem? Varför?

Jag gillar ju historier som dessa med människor som lever på gränsen och i miljöer ganska långt från min egen. Det blir ofta och gärna lite romantiserande kring såna historier, och tur är väl det, för annars skulle dessa böcker aldrig skrivas. Men att de finns, det är jag övertygad om.

Detta var inte den bästa boken jag läst, men den var okej. Tog några timmar att läsa och det var helt klart underhållande timmar. Blev i alla fall nyfiken på hans andra böcker.

Amerikansk och riktigt bra

"Fante var min Gud". Charles Bukowskis citat på omslaget kan ju inte annat än locka till läsning, speciellt om man sedan tidigare redan är ett Bukowski-fan.

Detta är också en historia i samma anda. Det är väldigt amerikanskt och det är lite ruffigt. Underground. Outlaws. Det är speciella miljöer och underbara karaktärer och mycket barer och dålig whiskey, men det är bra. Jag älskar den här typen av böcker som berättar en historia ur en människas liv. Det är lite som man skurit ut en bit ur ett liv och så berättar man historien som utspelar sig inom den biten av tid. Man skulle lika gärna kunna skurit ut en bit lite senare eller tidigare. Huvudpersonen skulle vara densamma, men tiden en annan och bifigurerna annorlunda, men det skulle vara lika intressant.

Det händer kanske inte så mycket, men ändå händer det massor och jag kan inte lägga ifrån mig boken. Bara det att kalla huvudpersonen Arturo Bandini borgar ju för att det är värt att läsa vidare. Han försöker slå sig fram som författare i Los Angeles, men dåliga fruntimmer och skabbiga barer står i vägen, tills han möter servitrisen Camilla. Han är givetvis ett svin, men hon ser något annat och snart släpper han henne inpå. Det är vacker och det är bra.

Fick nyligen veta att boken blivit filmad, så nu måste jag ju sen den också. Får väl stå ut med att Colin Farrell spelar huvudrollen...