En helt okej paj, lagom bitter, lagom söt.

Ibland vet man inte varför man väljer att läsa en speciell bok. Denna hade legat på min önskelista länge och när jag nu beslöt mig för att läsa den, kunde jag inte påminna mig varför jag en gång valt ut den. Efter en snabb genomläsning av dess presentation, tyckte jag dock att den kunde passa en regnig och trist höst som denna.

Det handlar om en 11-årig flicka, Flavia, som bor i ett stort gods någonstans i England och historien utspelar sig 1950. Flavia hittar ett lik i trädgården och dessutom en död fågel med ett frimärke i näbben. Har dessa fynd något samband? Såklart de har, och likt en minidetektiv börjar Flavia en egen utredning. Hon är som en liten Miss Marple och man glömmer snabbt bort att det faktiskt är en liten flicka det handlar om. Det är dessvärre också ett av bokens minus, för tänker man efter så är hennes beteende helt osannolikt och jag blir faktiskt lite irriterad ibland på hennes lillgamla sätt.

Boken är i det stora hela en rätt okej upplevelse, men jag har lite svårt för att allt i princip utspelar sig i ett enda hus och en enda person kommer till tals. Då och då blir historien riktigt bra och spännande och jag ville bara fortsätta läsa mer. Där emellan var det ibland lite segt och ingenting hände. Så för min smak hade man kunnat stryka 20%.

Finns hos Adlibris, Bokus och Storytel.

Ordningen återställd!

Först kom Geim, sen Buzz och Bubble. De var som ett Kinderegg - tre överraskningar i ett, så att säga. Tre fantastikt bra böcker som jag slukade och gillade skarpt. Sedan kom Memorandom och den var bra, men tyvärr inte som sina föregångare. Nu har herr De La Motte skrivit en ny bok kallad Ultimatum och det verkar som han kammat och skärpt till sig för nu är det riktigt jävla bra igen!

Boken är nästan en fortsättning på Memorandom och rör sig i samma kriminella Stockholmsmiljöer och huvudpersonerna är delvis desamma, bl a polisen David Sarac. Den är dock, enligt mig, betydligt mer spännande och intressant.

Det börjar som vanligt med ett lik och ett spår som leder åt helt fel håll, men så börjar bitarna falla på plats och man anar ett helt annat scenario, som utvecklas till ett nät av brott och vidrigheter.

Personerna är många, men författaren har på ett mycket smart och lurigt sätt gett dem alla speciella karakteristika och bakgrunder som gör dem intressantaoch man får t ex följa huvudpersonen Davids inre kamp mot sina demoner parallelt med polisutredningen. Mycket bra! I like!

Finns hos Adlibris, Bokus och Storytel.

Mr Blue Sky: The Story of Jeff Lynne & ELO

Första gången jag hörde Electric Light Orchestra var hemma hos min barndomsvän Jonny. Detta var i slutet av 70-talet och han spelade en av hans brors skivor som han tjuvlånat, nämligen "Out of the Blue". På den tiden var det vanligt att man lånade skivor av varandra och sen gjorde blandband hemma, men eftersom detta var hans brorsas skiva gick det ju inte, så jag tror mig minnas att jag spelade in hela skivan på en kassett.

Jag kan nog inte säga att musiken fastnade direkt, men jag veta att jag gillade den och spelade flera gånger. Framförallt har den hållt sig kvar i minnet och jag har spelat den då och då. Under årens lopp byttes ju mediet först mot CD och sedemera mot mp3-filer, men jag har fortsatt följa ELO på lite lagom avstånd. Och har alltid gillat vad jag hört.

När så Traveling Wilburys slog ner som en komet 1988, var jag såld. Jag fullkomligt älskade deras album och spelade nästan sönder det. När Jeff efter några år släppte soloalbumet Armchair Theatre, stord jag som en av de förtsa i kö att införskaffa det och jag älskade även det.

Nu har han ju släppt ett nytt album i ELOs namn och det är ju precis så bra som man kan förvänta sig. I love it! När jag därför fick se att denna film fanns, tog det inte lång tid innan jag ordnat ett ex och lite egentid i soffan. Och jävlar vad jag njöt. Jag som älskar musik och dokumentärer fick med denna film en högtidsstund för det är så bra, så bra. Intervjuer blandat med anekdoter och underbar musik.

Jag visste att Jeff Lynne var stor, men att han satt inne på den erfarenheten och respekten hos sina kollegor, var intressant att höra om. Att få höra självaste Paul McCartney berömma en, måste ju vara något av det största som finns.

Har man något som helst musikintresse utöver att lyssna, så är detta en film man ska se. Man får höra hur "riktig" musik skapas och man får lära sig en viktig bit musikhistoria. Se! Hör! Njut!

 

Havrefarsan

Att vara tonårsförälder är ju sannerligen en grannlaga uppgift och verkligen inte det lättaste. Vad man än gör, säger eller tycker, så är man antingen gammalmodig, dum eller pinsam. Samtidigt minns man sin egen tonårstid och hur man innerst inne tyckte att morsan och farsan var rätt okej ändå. Det är det man får försöka intala sig att de sina även tycker om en själv idag.

Själv har jag ju pojkar, så jag känner inte igen mig i allt som Leffe Delo beskriver i boken när han redogör för relationen med sin dotter. Ändå är det ganska underhållande och jag småler igenkännande lite då och då. Barn är ju ändå barn och deras attityder och kommentarer är ibland helt könsneutrala och globala.

Min känsla av själva boken är att den är mer som ett kåseri i en tidning än en roman. Jag får inte riktigt grepp om personerna och vet egentligen aldrig vem de är. Småsaker kan ibland redogöras för i detalj medan de stora frågorna lämnas obesvarade. Det blir lite ytligt. Men, det är lättläst och underhållande, speciellt om man själv har barn i "rätt" ålder. Mer än så är det inte.

Finns hos Adlibris, Bokus och Mofibo.

Nej, nej, nej, nej...

Som man har väntat på en ny Kepler. Så dyker den upp och man förväntar sig att ånyo få följa Joona Linna några dagar på jobbet. Mumma!

Men Playground handlar inte om Joona Linna, eller ens om något som liknar en deckare/krim. Synd, tycker jag.

Men paret Ahndoril har här önskat göra en helt annorlunda bok med en annorlunda historia och helt andra karaktärer. De har lyckats, kan man säga. Denna gång handlar det om löjtnant Jasmin Pascal-Anderson som tjänstgör i Kosovo när historien tar sin början. Efter att blivit skjuten är hon död i några sekunder och återvänder sedan till livet. På denna korta tid upplever hon en annan värld, dödsriket, där hon plötsligt befinner sig i Asien och upplever underliga saker. Redan där började jag snörpa med munnen och undra hur detta skulle sluta.

Något senare skadas hennes son och enda sättet att rädda honom är att stanna hans hjärta en kort stund för att utföra en operation. Så då är han också död och kommer befinna sig på samma hemska plats.

Efter ett tag vet jag inte om huvudpersonerna är döda eller levande. Ena sekunden är de i Kosovo, nästa i Sverige bara för att strax efter springa runt på några gator borta i Asien. Än den ena efter andra karaktären dyker upp, bara för att i nästa mening bytas ut till någon annan i en helt annat värld. Jag blir helt snurrig och fattar till slut ingenting. Upplösningen rinner för mig liksom ut i sanden i all denna röra. Till viss del beror det säkert på mig då jag milt sagt är lite avigt inställd till liv efter döden och har svårt att ta till mig sånt som handlar om det.

Nej, ge mig mer Joona Linna, det är det jag behöver.

Finns hos Adlibris, Bokus och Storytel.

Våra kolonier

Detta var en mycket intressant och lärorik bok. Jag kände ju till att vi en gång haft Saint Barthélemy som koloni och även haft en del i Cabo Corso att göra, men att vi nästan hysteriskt jagade kolonier på det sätt som beskrivs i boken, var nya uppgifter för mig. Väldigt intressant att läsa om, var det hur som helst.

Herman Lindqvist är ju väldigt bra på att skriva underhållande och förståeligt även om ämnet kan vara tråkigt. I denna bok är ju ämnet högintressant, så boken är således mycket underhållande. Jag lyssnade på ljudboken som Herman själv läser och det gör han mycket bra dessutom. Han är, enligt mig, en av de få författare som läser sina egna böcker med bra resultat.

En pinsam detalj som påpekas ofta i boken, är ju den slavhandel Sverige bedrev och som bekostade denna kolonijakt och även mycket här hemma. Även om vi var små inom slavhandeln och inte höll på lika länge som många andra länder, är det ändå pinsamt. Att dåtidens inställning var att dessa slavar från Afrika inte var fullvärdiga människor, är skrämmande. Man såg dem knappt som djur och kunde utan samvete packa dem som barlast i skeppen och frakta dem över stormiga hav, fastkedjade i varandra. Skrämmande.

Boken är mycket bra och jag gillar den. Jag lärde mig massor, t ex hur Bronx i New York fick sitt namn och även varför gatorna Wall Street och Broadway heter som de gör. Vill du veta, läs boken!

Rekommenderas!

Finns hos Adlibris, Bokus och Storytel.