onsdag 17 april 2013

Ett lyckat möte

Idag fick jag så tiden att lyssna på Billy Braggs senaste alster. Har varit lite avogt inställd till herr Bragg under många år och inte riktigt vetat huruvida han är bra eller inte. Upptäckte honom via en rea-singel för en herra massa år sedan, "Levi Stubbs Tears", som fortfarande är en underbar låt. Gick varm på den gamla vinylspelaren och när jag senast såg den höll omslaget knappt ihop.

Men nu har han alltså släptt ett nytt album och vad som fick mig intresserad var att det är producerat av Joe Henry och då kan det ju knappast bli fel. Denna egensinniga amerikan med en egen lite obskyr, men å så vacker musikalisk karriär, har ju en förmåga att som producent lägga guldkant på det mesta han företar sig. Tyvärr döljs ofta guldet av outgrundlig anledning och det gäller att tålmodigt skrapa lite på ytan för att se det glimmrande som döljer sig där under.

Så är det också i detta fall. Vid den första lyssning låter det ganska medelmåttigt. Det är snyggt och skönt att höra och Henrys omisskännliga sound går inte att ta miste på. Det låter bra, helt enkelt. Vid nästa lyssning börjar konturerna framträda tydligare dock. Man hör plötsligt saker man inte hörde förra gången och låten man knappt märkte, blir plötsligt helt självklar. En platta som växer, alltså.

Jag har inte följt Bragg på närmare håll, men det låter inte som jag minns honom. Jag gillar det, men kanske blir hans inbitna fans besvikna, men å andra sidan gjorde han två framgångsrika album med Wilco. Gillar man Joe Henry, så gillar man det här. Soundet är som det ska, det är på samma gång tungt och kompakt som luftigt och lätt. Det är svårt att förklara. Ibland kan man få en känsla av att höra en droppe i en grotta falla och landa i vatten. Ibland känns musiken som att dra handen över sammet. Oavsett vad, så är det en behaglig känsla.

onsdag 10 april 2013

Mannen som inte fanns!

Det här var min första Ludlum. Fastnade för namnet och historien om en man, en f d agent,  som vaknar upp på en klinik utan att veta varför han hamnat där. När han sedan flyr visar det sig att ingen minns honom. Han finns inte i några register, alla spår är som bortspolade. Ingenting.

Jag gillar såna historier som egentligen är omöjliga, men samtidigt är de fullt möjliga. Och hur skulle det vara att vakna upp en dag och upptäcka att man inte fanns? Spooky!

Bokens huvudperson Hal Ambler inleder så småningom en jakt på sitt förflutna och på vägen hamnar han i den ena suspekta knipan efter den andra.

Har som sagt inte läst nåt av Robert Ludlum innan, men han tål att läsas igen.

Konsten att vara snäll!

- Han ääär ju så snäll!
- Han gjorde aldrig nåt som liten, han var så snäll!
- Men inte han, va? Han som är så snäll.

Efter att ha hört detta i hela sin uppväxt, blir man ganska trött på det och önskar ibland att få vara elak. Faktiskt.

Som ansedd snäll, är man nästan lite dumförklarad. Snälla personer ses ju som lite eftergivna och dumma. Men i denna bok slår Stefan Einhorn fast att så inte är fallet. Han skriver "För mig är en snäll människa en individ som lever med etiken i sitt hjärta." Det skriver jag under på direkt.

Motsatsen till att vara snäll torde ju vara elak och är det något önskvärt epitet på en människa, så vete fan om jag vill vara det. Men å andra sidan kan jag erkänna att jag utnyttjat min snällhet och som barn gjort saker jag inte borde. Men ingen kunde ju tro att det var jag, eftersom jag var en sån snäll pojke. Det var ju ganska elakt av mig. Att luras. Så då är jag ju elak också?

Den här boken är ju ingen vetenskaplig avhandling, men väl en underhållande liten bok där han klargör att snällhet faktiskt lönar sig och tipsar hur man kan  utnyttja det. Men den visste ju jag redan...

onsdag 3 april 2013

Hur vi blev till!

Det här var en intressant och kul läsning. Mycket kul skrivet. Och mycket intressant.

Egentligen berättelsen om hur vi, människan, blev till. Var och när vi bestämde oss för att resa oss upp på två ben, kamma oss och skaffa ett jobb. Ungefär.

Sökandet efter människans ursprung är ju en rätt fantastisk resa att göra och Lasse Berg gör det på ett mycket underhållande och samtidigt precis lagom vetenskapligt. Språket är väldigt målande och man kan nästan föreställa sig hur de vandrade omkring där nere i Kalahari och en dag gjorde en upptäckt som fick dem att börja vandra. De lämnar ett varmt och behagligt klimat med sol hela dagen, middagen springande inom ett spjutkasts avstånd och desserten hängande ovanför huvudet för att ta sig till Sverige, snöslask, momsregistrering och Lasse Kronér på TV. Snacka om nerköp!

Men boken är väl värd att läsa om du har det minsta intresse att lära dig något. Så läs!