Göra kärlek är fan inte lätt!

När jag läste vad Mats Söderlund själv skrev om denna bok och anledningen till att han skrev den, kände jag till viss del igen mig. Och en bättre anledning att läsa en bok finns väl inte?

Det är personligt skrivet och utgår från författaren själv och hans äktenskap som de flesta andras går upp och ner. Och fast man går in i ett äktenskap att det ska vara jämlikt och bygga på kärlek, respekt och förståelse, så haltar det ofta efter att åren går. Ibland åt ena hållet och ibland åt andra. Precis som prästen lilla kråka...

Det gäller nog att alla erkänner vad man kanske inte är så bra på och jobbar på det. Vissa saker går att förändra och andra är svårare, men då kanske man kan göra på andra sätt. Det gäller ju också att se varandra och visa respekt för den man är nu. Inte den man gifte sig med. För alla förändras med åren, men kärleken består, bara på ett annat sätt.

Boken är bättre - mycket bättre!

För några veckor sedan läste jag John Fantes bok "Ristat i damm" och när jag gjorde det fick jag veta att den även filmatiserats. Eftersom boken var så jäkla bra, måste jag ju bara se filmen. Trots att Colin Farrell var med...

Nu har jag sett filmen, trots att Colin Farrell är med, och kan återigen fastställa att det sällan går att göra en bra film av en bra bok. Boken är mycket bättre!

Miljöerna i filmen var bra och man fick en känsla som stämde med historien i boken. Men det blir aldrig riktigt engagerande eller intressant som i boken. Colin Farrell och Salma Hayek gör säkert sitt bästa, men de blir aldrig trovärdiga. Alla andra skådespelare i birollerna känns mer äkta, det är så sunkiga och skitiga som miljön kräver. Kolla bara Donald Sutherland som man nästan känner lukten av genom TVn. Det är så det ska vara.

Nej, är man inte fan av Colin Farrell eller Salma Hayek, kan man skippa denna film. Vill man ha en riktigt bra upplevelse som räcker betydligt längre än filmens 117 minuter, då ska man läsa John Fantes bok.

Min röst hamnar på tredje rösten!

De gjorde det! Uppföljaren till Springfloden var efterlängtad och jag hoppades att Börjlinds skulle kunna fortsätta och upprätthålla spänningen i den nya boken, och banne mig, de lyckades! Den tredje rösten är faktiskt snäppet bättre.

Men för att riktigt hänga med i historien bör man ha läst den första delen, Springfloden. Det finns mycket hänvisningar till den boken, men man får ingen förklaring, så känner man inte till den, kan det nog bli lite rörigt ibland.

Upplägget på denna historia är lik i det avseendet att man får följa två till synes helt skilda öden, men man vet att de kommer att flätas ihop så småningom, men man vet inte riktigt hur. Upplägget är jäkligt smart och otroligt filmiskt och det märks så väl att Cilla och Rolf Börjlind är manusförfattare, för man kan verkligen se allt framför sig och man vet att det skulle bli en bra film. Vilket det nu också ska bli!

Även denna bok är inläst av Tomas Bolme och jag har haft svårt för honom, då jag alltid förknippat honom med min ungdomshjälte Tintin. Nu har tiden gått och jag verkar ha släppt det där, för han är perfekt för dessa böcker.

För min del får Den Tredje Rösten högsta betyg!

Engelsk spänning

Belinda Bauer är ju hyllad och prisbelönt för sina spännande böcker och denna är den första av hennes böcker jag tar mig an.

Utspelar sig på den engelska landsbygden där barn efter barn blir bortrövat och kidnapparen bara lämnar efter sig en lapp med orden "Ni älskar dem inte". Som uppgjort för en riktigt läskig historia. Och det är det.

Jag lyssnade på denna och det är Torsten Wahlund som läser. Han är ju en fantastisk uppläsare, men det senaste jag hörde med honom var Conn Igguldens mastodontverk om Djingis Khan, där hans röst är halva nöjet, så det tog ett tag att vänja om sig, så att säga. När väl det var gjort, så tog spänningen vid ordentligt.

Bra bok med ihållande spänning, även om den ibland tappar lite fart. Men när man minst anar tar den några vändningar man inte väntar sig och blir strax spännande igen. Ungefär som det ska vara och som man förväntar sig. Kan nog tänka mig att läsa mer av henne.

Som kexchoklad...

Som sagt, jag hade laddat min Iphone med denna, men sen glömt bort den. Hittade den på en bilresa när talboken jag lyssnade på tog slut och tänkte att "- Den ska jag lyssna på, det var ett tag sen".

När så "Cool for Cats" drog igång var det som om det small till och bilens motor tystnade. Det gick en rysning längs ryggen och nån verkade slå till mig i bakhuvudet. Så bra var det.

Jag lyssnade på Squeeze när de var nya. När de blåste in som en frisk fläkt på den engelska scenen samtidigt som punken. När låtskrivarna Chris Difford och Glenn Tilbrook fick epitetet den nya Lennon/McCartney. Och jag höll med - de var skitbra och skrev kanonlåtar.

Men jag erkänner att jag inte lyssnat på dem på många många år. Förrän nu. Och gissa om jag fick en uppenbarelse.

Jag kallar detta pop av högsta kvalitet. Melodiöst och otroligt välgjort. Allt ligger exakt där det ska, men utan att vara sönderproducerat, som är standard idag. Det blir således aldrig tråkigt. Det är bara bra. Det är bättre än bra. Det är som kexchoklad! Go' och glad!

Låtarna avlöser varandra och jag bara jublar. Up The Junction, Tempted, Labelled With Love och Introvert passerar och så kommer Is That Love, och jag börjar nästan gråta. Av lycka. 

Läses, ej lyssnas på!

Så blev det av till slut - jag läste Sami Saids Monomani. Eller jag lyssnade ju på den för att vara exakt. Om det var ett smart drag vet jag inte, men såhär i efterhand kan jag ana att den är bättre i pappersform. Med det inte sagt att det är en dålig bok, nej. Jag måste nog sälla mig till den kulturkår som hyllat boken. Jag ställer den inte längst fram på hyllan, men den är väl värd en plats i lagom maghöjd.

En väldigt personlig bok, med modernt språk och många roliga vinklingar och tankar man kan känna igen sig i. Jag fick en känsla av att Sami nog är en väldigt schysst kille. Lite egen, men reko. Det är väl ett bra betyg?

Jag har lyssnat på en hel del talböcker och det finns bra och det finns mindre bra uppläsare och det finns en del riktigt usla med. Och så finns det de som väljer att läsa sina egna böcker. Varför då? Jag har ännu inte lyssnat på någon författaruppläsning som varit bra. Är de så rädda om sina verk och övertygade om att bara de kan göra dem rättvisa? Då har de fel.
Om en författare har ett jobb, då är det att skriva böcker. Skådespelare har som yrke att framföra texter på ett naturligt och övertygande sätt, på film, på teater eller i ren talform som i en talbok. Låt dem då göra det.

Sami Said läser sin egen bok och det borde han inte fått göra. Visst, han är egen och har en unik och säregen röst och charmigt uttal, men det räcker inte. Han är dålig på det. Och är man dålig på något, är det bättre att nån annan får göra det. Sami skrev en underhållande bok, det ska han ha en eloge för, men det är också allt. Fördelen är att den är ganska kort och jag lyssnade slut på den på en bilresa. Tiden jag hade kvar i bilen gav mig anledning att sätta på Squeezes "Very best of...", vilket ger mig anledning att skriva lite om den...