...och jag älskar det!

Egentligen gillar jag inte att lyssna på musik över Internet. Men jag måste tillstå att det är ett fantastiskt sätt att hitta nya grupper och upptäcka ny musik. The Tyde hittade jag av en slump i en blogg och provlyssnade på ett spår. Och sedan är jag fast. Jag ha en ny favoritgrupp - The Tyde.

Oj vad bra de är. Har endast släppt tre album, mellan 2001 och 2006, sedan dess är det tyst.

Det här är bra musik, helt enkelt. Den går inte att sätta någon genre på, eller det går att sätta många. Det är rock och pop och country och soul och progg och jazz och psycho och... 60-tal möter 70-tal möter 80-tal möter framtiden... skit samma, det är så väldans bra att man bara måste lyssna. Igen och igen och igen. Och igen.

Kanada

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara denna bok - Kanada av Richard Ford - hur ska jag sammanfatta vad som hände i den? Det händer egentligen inte så mycket. Inledningsraderna ”Först tänkte jag berätta om rånet som våra föräldrar begick. Sedan om morden, som inträffade senare.” är egentligen allt som händer i boken. Där emellan är det mest som en lugnt flytande flod. Men det är ju det som är så bra.

Boken handlar om två tvillingar, Dell och Berner, som är i tonåren när boken utspelar sig 1960. Det är brodern Dell som berättar historien och man får följa honom när han berättar om den lite udda familjen och deras öden. Bankrånet går som väntat inte som planerat och föräldrarna hamnar i fängelse. Då är barnen ensamma och måste se till att klara sig. Och det gör de, om än via en del felaktiga avstickare och mindre smickrande personer.

Det är ett väldigt målande språk och en känsla för detaljer som ofta gör att det tar tid att komma till sak, men i dessa typer av historier är det mer än välkommet. Det är landsbygd och udda karaktärer, lite sävligt tempo och helt jävla underbart.

Som de säger i Kanada, "I like!"

Köp hos Adlibris och Bokus.

Fyren mellan haven

Ibland har man tur och gör upptäckter som gör en glad. Denna bok är precis en sådan upptäckt. Den gjorde mig glad och den berörde mig.

Jag hade inte hört om boken innan jag av en slump ramlade på den. Efter ha läst vad den handlade om, satte jag igång. Ganska omgående var jag fast. Om det beror på språket, historien eller uppläsningen, vet jag inte, men fast var jag.

Det är en ganska fascinerande historia om ett ungt äkta par som bor ensamma ute på en ö utanför Australiens kust och jobbar som fyrväktare. Deras längtan efter barn är stor och efter flera misslyckade graviditeter ensamma ute på sin ö, upptäcker de en dag en drivande båt. I båten ligger en död man och en bebis.

Nu ställs allt på sin spets. Ska de behålla barnet och hålla tyst, eller ska de meddela fastlandet? De båda är inte helt överens, men kommer till slut fram till en lösning. De behäller barnet som om det vore deras. Tiden går och allt rullar på. Men som alltid hinner verkligheten och sanningen ifatt en.

När sanningen till slut uppdagas ställs många frågor och dilemman. Förtroenden, lojalitet och ärlighet testas både en och flera gånger och jag fann mig själv undra hur jag själv skulle göra i samma situation. För hur man än vrider och vänder på ett dilemma, så finns det alltid en annan sida. Om jag gör dig glad, så blir någon annan ledsen, och vice versa. Kluriga frågor. Och jag gillar det.

Boken är ganska filmisk och kommer säkert att bli film eller TV-serie inom kort. Tyvärr kommer nog inte bli så bra då. Risken är att det blir väldigt smetigt och tårdrypande dravel. Nej, denna historia ska läsas i bokform, på papper eller som ljudbok. Då är det en riktigt jävla bra historia!

Finns hos Adlibris och Bokus.

Högre än himlen

5:- på en loppis, det var denna boks öde innan jag fann den. Jag köpte den tillsammans med en drös andra böcker och hade väl inga högre förväntningar.

Handlar om en liten tjej som ett sommarlov börjar umgås med sin fröken och de får en egen småknasig relation. Är kanske en ungdomsbok som skulle passa barn i yngre tonåren, men det var en liten smårolig och söt historia om ett barns tankar och våndor inför att växa upp.

Få sidor, stora bokstäver och glesa rader gjorde att den gick snabbt att läsa. Blev några få timmars nöje...

Memorandom är lite random...

Först kom Geim som var så jäkla bra och en riktigt frisk fläkt både vad gäller språk och upplägg. Uppföljaren Buzz var nästan lika bra och tredje boken Bubble var endast snäppet under.

Nu har Anders De La Motte skrivit en mer traditionell kriminalhistoria och då faller tyvärr allt platt. Han är tokhyllad och benämns som den nya frälsaren från Skandinavien inom deckar- och krimgenren. Filmrättigheterna till denna bok såldes redan innan den kommit ut, så han lär ju skaratt hela vägen till banken. Jag skrattar inte alls!

Storyn är egentligen bra - en polis vaknar upp efter en olycka och har tappat minnet. Han är på gång att avslöja en stor liga och han har en infiltratör på insidan som ingen utom han känner till, men nu minns han inte vem det är eller hur de tar kontakt. Så börjar jakten på att återfå minnet och hinna före skurkarna.

Men det är ganska rörigt och mycket folk och namn hit och dit. Jag hänger ibland inte med och tycker faktiskt inte det någonsin blir spännande. Precis i slutet drar det ihop sig lite, men då hade jag redan räknat ut vem som var vem, så det blev mer som "jaha, det var ju det jag visste". Nej, herr De La Motte, bättre kan du!

Finns hos Adlibris och Bokus.

Sonja sista vilja

Varför läste jag denna bok egentligen? Såhär i efterhand kan jag ju konstatera att detta är en riktig tjejbok. Det handlar om tjejer och den är skrivet av en tjej och titeln är tryckt i rosa - alltså en tjejbok!

Men ändå hade jag en hel del behållning när jag läste den. Jag fastnade för baksidestexten och det var därför jag köpte den. Faktiskt så höll insidan vad baksidan lovade, så jag tyckte i det stora hela att det var en helt okej läsning. Visst, en del missade jag säkert eftersom jag inte är kvinna, och en del förstod jag nog inte riktigt, men det var underhållande och lite småroligt.

Handlar om fyra vänner varav en plötsligt dör (Sonja)och då uppdagas att hon verkat ha levt dubbelliv. Hon var tydligen snorrik och har efterlämnat inte bara en massa pengar till sina vänner, utan även en hel del förplanerade äventyr.

Det är inte alltid logiskt och ofta ganska överdrivet, men boken kan nog mest liknas vid en romantisk komedi på TV en regnig söndag och då skiter man ju i logiken.

Finns på Adlibris och Bokus.

Fredrik Backman

Detta är en liten snabbläst bok som åtminstone fick mig att skratt till och le igenkännande flera gånger. Som pappa, alltså. För när jag återberättade vissa delar ur boken, såg hon lite undrande på mig och kontrade med "jaha, tycker du det". Så var den diskussionen över.

Men jag tycker ändå att det var en underhållande läsning. Det mesta av det. Roligt och insiktsfullt, med hög igenkänningsfaktor. Om man är man och har barn, vill säga.

Boken följer mycket hans sätt att skriva som han gör i sin blogg - korta betraktelser och iakttagelser samt dialoger mellan honom och hans fru. Ibland är de mitt i prick, men ibland känns de som ren utfyllnad, men på det stora hela är det en rolig och okej bok.

Finns hos Adlibris och Bokus.

Gökens rop

Har aldrig läst Harry Potter så J K Rowling är en ny erfarenhet för mig. När hon med denna bok tar steget in i en ny genre gör hon det under pseudonymen Robert Galbraith. Kanske är smart med tanke på hur hennes namn är så förknippat med Potter & Co.

Det jag direkt kan säga är att jag nog aldrig kommer att läsa en Harry Potter efter att ha läst denna bok. Språket är väldigt mycket, kan jag säga. Med det menar jag att det är mycket bokstäver och många ord. Varje mening är dekorerad med omskrivningar, förklaringar, ingående beskrivningar och annat lull-lull. Det är snyggt och man får en klar bild av miljöer och händelser, men för min smak är det lite för mycket. En krim-story ska vara mer rakt på sak, enligt mitt tycke. Detta blir lite rörigt.

Det händer dessutom inte så mycket. Ett mord begås och 99% av de resterande sidorna består av samtal mellan huvudpersonen och eventuella vittnen. Jag hade lite svårt att följa hur undersökningen kom framåt. Jag fick aldrig känslan av att kunna ana vem som var skyldig för att strax efter bli överbevisad och sedan se hur det helt plötsligt lutade åt ett annat håll. Det är det jag gillar med sådana här historier. Inte förrän i det absoluta slutet knöts säcken ihop och då avslöjades mördaren. Då gjordes det snabbt och kort på några sidor och sen var det över.

Nja, för egen del kommer jag nog inte läsa en eventuell efterföljare, men jag gissar att många älskar denna bok. Jag gör det inte.

En liten sak som jag retar mig på är att ofta är huvudpersoner i dessa typer av böcker försedda med någon typ av defekt, missbruk eller annan avvikelse. Här har han benprotes. Det känns som författaren tycker att personen inte är tillräckligt intressant och då slängt in en lagom defekt.

Köpes på Adlibris och Bokus.