Elvaåringen har blivit gammal, men kan än!

Staffan Westerberg har väl alla i min generation en åsikt om, mestadels negativ efter hans program Vilse i pannkakan. Jag, som gillade det programmet, har nog en mer positiv bild av honom. Därför var det självklart att läsa denna bok.

För att kunna spela barnteater och dockteater och göra de program som Staffan gjort, måste man ha mycket av barnet kvar i sig. Det har Staffan och han har nog aldrig blivit äldre än elva år innerst inne. Kanske är det därför boken heter som den gör.

Det här är en ganska tunn bok, ljudboken som jag lyssnade på tog bara 2,75 timmar, men han hinner ändå på den tiden redogöra för sin sorg och saknad efter sin storebror som dog på mors dag, bar 9 år gammal. Staffan var då 5 och det är tydligt att denna händelse satt spår i hans liv.

När han berättar om sin sejour i Paris på 50-talet, blir jag först lite förvånad, dels på språket han använder. Han är plötsligt mycket frispråkig och grov i mun. Efter att ha funderat lite och fortsatt lyssna, inser jag att han ju bara berättar som det var och sin egen sanning. Det är ganska utlämnande och intimt, men jag inser att det är mina fördomar som får mig att reagera. Jag känner ju Staffan från min barndom och nu berättar han barnförbjudna saker, klart jag reagerar. Men han är ju bara människa, han med. Nu när jag läst klart, gillar jag honom än mer. Och jag gillade boken.

Finns hos Adlibris, Bokus och Storytel.