Inte riktigt mogen

Idag blev jag klar med Gräspojken av Christer Lundberg. Idag, skriver jag, som om jag hållit på i evigheter med den, när det i praktiken gick fort att ta sig igenom den. Väldigt fort. Det gick nog även fort att skriva den, misstänker jag. Väldigt väldigt fort.

Handlar om Kalle, en 12-årig pojke som med en hjälpande klo från sin nymfparakit råkar driva upp en cannabis-planta hemma i pojkrummet. Detta föder en tanke om att tjäna enkla pengar och en osannolik resa till Amsterdam gör det helt plötsligt genomförbart - han startar en cannabis-odling i stor skala.

Historen som sedan följer innehåller mängder av dråpligheter, lustiga infall och skruvade situationer och huvudpersonerna är som karaktärer hämtade ur dåliga amerikanska komedier. Det är lättläst och underhållande, men det är för långt trots att boken är relativt tunn. Känslan av skoluppsats slår mig flera gånger - den känns inte riktigt färdig. Hade nog mått bra av en korrvända till.

Trots sin ringa ålder äger Kalle en mognad som många vuxna saknar och det är nog det först som slår mig. En tolvåring som är så företagssam att han driver en cannabis-odling med sin egen far som anställd, har ett aktivt sexliv, umgås med och vinner respekt i undre världen och oskadliggör ett gäng torpeder medels dartpilar, drivved och stenar, finner jag inte trovärdig, helt enkelt.

Nej, det var ingen höjdarbok. Den var charmig och småskoj, men den håller inte hela vägen. Man tröttnar, åtminstone jag.

Mycket bra debut!

Det är lite amerikanskt över denna bok. På ett bra sätt. En åklagare återvänder till sin mammas by för att rentvå en släkting. Men har man en gång lämnat byn och gemenskapen, är man inte välkommen och ses som ett hot, även ens barn, som i detta fallet. Man har läst det hos t ex David Woodrell och man har sett det på film. Lite som "Jägarna".

Jag kan inte uttala mig om detta stämmer i verkligheten (hoppas inte det), eller om det bara är en romantisering för att kunna få till bra storys och dupera oss stadsbor. Men funkar gör det hur som helst.

Huvudpersonen Anna ska såsom åklagare i Stockholm hjälpa sin kusin som står åklagad för våldtäkt. Väl på plats ter sig inte saker och ting som det borde. Hon är knappast välkommen och hennes utredning motarbetas. Men hon ger sig inte och snart inser hon att det finns mer att hitta om hon skrapar lite på ytan.

Jag gillade verkligen boken då den utspelar sig i obygden och i lite mindre skönmålade miljöer. Det är lite outlaw och det gillar jag. Storyn är bra och smart och riktigt spännande. Mer från Lars Pettersson förväntas således!

Connelly gör det igen!

Det känns som om Michael Connelly kommer med en ny bok var och varannan månad och de är ju alla så fantastiskt bra. Hur orkar karln?

Fallet handlar om Harry Bosch som så många gånger innan, men nu börjar han bli gammal. Kanske tänker han pensionera sin gamle hjälte?

Denna gång dras Harry in i en utredning som ska rentvå sin värsta fiende. Varför? Ett mord begås och något stämmer inte. Det verkar som ett självmord, men Harry är tveksam. Samtidigt kommer det fram nya bevis i ett gammalt våldtäktsfall som heller inte verkar vara det man tror.

Harry Bosch är ju en riktig anti-hjälte och jag älskar böckerna om honom. Får mig att tänka på de gamla deckarhjältarna från barndomen, Columbo, McCloud och Kojak. Män som går sin egen väg och inte tummar på principer. Och är ena jävlar på att lösa mordfall som ingen annan löser.

Lyssnade på denna som ljudbok och en annan hjälte i sammanhanget, Magnus Roosman, gör som alltid en felfri inläsning. Nu väntar jag på nästa Connely...

Ett lyckat möte

Idag fick jag så tiden att lyssna på Billy Braggs senaste alster. Har varit lite avogt inställd till herr Bragg under många år och inte riktigt vetat huruvida han är bra eller inte. Upptäckte honom via en rea-singel för en herra massa år sedan, "Levi Stubbs Tears", som fortfarande är en underbar låt. Gick varm på den gamla vinylspelaren och när jag senast såg den höll omslaget knappt ihop.

Men nu har han alltså släptt ett nytt album och vad som fick mig intresserad var att det är producerat av Joe Henry och då kan det ju knappast bli fel. Denna egensinniga amerikan med en egen lite obskyr, men å så vacker musikalisk karriär, har ju en förmåga att som producent lägga guldkant på det mesta han företar sig. Tyvärr döljs ofta guldet av outgrundlig anledning och det gäller att tålmodigt skrapa lite på ytan för att se det glimmrande som döljer sig där under.

Så är det också i detta fall. Vid den första lyssning låter det ganska medelmåttigt. Det är snyggt och skönt att höra och Henrys omisskännliga sound går inte att ta miste på. Det låter bra, helt enkelt. Vid nästa lyssning börjar konturerna framträda tydligare dock. Man hör plötsligt saker man inte hörde förra gången och låten man knappt märkte, blir plötsligt helt självklar. En platta som växer, alltså.

Jag har inte följt Bragg på närmare håll, men det låter inte som jag minns honom. Jag gillar det, men kanske blir hans inbitna fans besvikna, men å andra sidan gjorde han två framgångsrika album med Wilco. Gillar man Joe Henry, så gillar man det här. Soundet är som det ska, det är på samma gång tungt och kompakt som luftigt och lätt. Det är svårt att förklara. Ibland kan man få en känsla av att höra en droppe i en grotta falla och landa i vatten. Ibland känns musiken som att dra handen över sammet. Oavsett vad, så är det en behaglig känsla.

Mannen som inte fanns!

Det här var min första Ludlum. Fastnade för namnet och historien om en man, en f d agent,  som vaknar upp på en klinik utan att veta varför han hamnat där. När han sedan flyr visar det sig att ingen minns honom. Han finns inte i några register, alla spår är som bortspolade. Ingenting.

Jag gillar såna historier som egentligen är omöjliga, men samtidigt är de fullt möjliga. Och hur skulle det vara att vakna upp en dag och upptäcka att man inte fanns? Spooky!

Bokens huvudperson Hal Ambler inleder så småningom en jakt på sitt förflutna och på vägen hamnar han i den ena suspekta knipan efter den andra.

Har som sagt inte läst nåt av Robert Ludlum innan, men han tål att läsas igen.

Konsten att vara snäll!

- Han ääär ju så snäll!
- Han gjorde aldrig nåt som liten, han var så snäll!
- Men inte han, va? Han som är så snäll.

Efter att ha hört detta i hela sin uppväxt, blir man ganska trött på det och önskar ibland att få vara elak. Faktiskt.

Som ansedd snäll, är man nästan lite dumförklarad. Snälla personer ses ju som lite eftergivna och dumma. Men i denna bok slår Stefan Einhorn fast att så inte är fallet. Han skriver "För mig är en snäll människa en individ som lever med etiken i sitt hjärta." Det skriver jag under på direkt.

Motsatsen till att vara snäll torde ju vara elak och är det något önskvärt epitet på en människa, så vete fan om jag vill vara det. Men å andra sidan kan jag erkänna att jag utnyttjat min snällhet och som barn gjort saker jag inte borde. Men ingen kunde ju tro att det var jag, eftersom jag var en sån snäll pojke. Det var ju ganska elakt av mig. Att luras. Så då är jag ju elak också?

Den här boken är ju ingen vetenskaplig avhandling, men väl en underhållande liten bok där han klargör att snällhet faktiskt lönar sig och tipsar hur man kan  utnyttja det. Men den visste ju jag redan...

Hur vi blev till!

Det här var en intressant och kul läsning. Mycket kul skrivet. Och mycket intressant.

Egentligen berättelsen om hur vi, människan, blev till. Var och när vi bestämde oss för att resa oss upp på två ben, kamma oss och skaffa ett jobb. Ungefär.

Sökandet efter människans ursprung är ju en rätt fantastisk resa att göra och Lasse Berg gör det på ett mycket underhållande och samtidigt precis lagom vetenskapligt. Språket är väldigt målande och man kan nästan föreställa sig hur de vandrade omkring där nere i Kalahari och en dag gjorde en upptäckt som fick dem att börja vandra. De lämnar ett varmt och behagligt klimat med sol hela dagen, middagen springande inom ett spjutkasts avstånd och desserten hängande ovanför huvudet för att ta sig till Sverige, snöslask, momsregistrering och Lasse Kronér på TV. Snacka om nerköp!

Men boken är väl värd att läsa om du har det minsta intresse att lära dig något. Så läs!