Läses, ej lyssnas på!

Så blev det av till slut - jag läste Sami Saids Monomani. Eller jag lyssnade ju på den för att vara exakt. Om det var ett smart drag vet jag inte, men såhär i efterhand kan jag ana att den är bättre i pappersform. Med det inte sagt att det är en dålig bok, nej. Jag måste nog sälla mig till den kulturkår som hyllat boken. Jag ställer den inte längst fram på hyllan, men den är väl värd en plats i lagom maghöjd.

En väldigt personlig bok, med modernt språk och många roliga vinklingar och tankar man kan känna igen sig i. Jag fick en känsla av att Sami nog är en väldigt schysst kille. Lite egen, men reko. Det är väl ett bra betyg?

Jag har lyssnat på en hel del talböcker och det finns bra och det finns mindre bra uppläsare och det finns en del riktigt usla med. Och så finns det de som väljer att läsa sina egna böcker. Varför då? Jag har ännu inte lyssnat på någon författaruppläsning som varit bra. Är de så rädda om sina verk och övertygade om att bara de kan göra dem rättvisa? Då har de fel.
Om en författare har ett jobb, då är det att skriva böcker. Skådespelare har som yrke att framföra texter på ett naturligt och övertygande sätt, på film, på teater eller i ren talform som i en talbok. Låt dem då göra det.

Sami Said läser sin egen bok och det borde han inte fått göra. Visst, han är egen och har en unik och säregen röst och charmigt uttal, men det räcker inte. Han är dålig på det. Och är man dålig på något, är det bättre att nån annan får göra det. Sami skrev en underhållande bok, det ska han ha en eloge för, men det är också allt. Fördelen är att den är ganska kort och jag lyssnade slut på den på en bilresa. Tiden jag hade kvar i bilen gav mig anledning att sätta på Squeezes "Very best of...", vilket ger mig anledning att skriva lite om den...