En märklig upplevelse.

Fredrik Backmans debutbok En man som heter Ove tyckte jag var så jävla bra. Och tycker fortfarande. En av de bättre och mest underhållande böcker på länge. Så jag hade verkligen längtat efter hans uppföljare. Under tiden fick jag nöja mig med att läsa hans blogg i Café, som stundom är väldigt underhållande. Därför var förväntningarna ganska höga hos mig.

När jag så började läsa boken blev jag först konfunderad - det här var inte vad jag hade förväntat mig. Inte alls. Den lilla flickan Elsa är ju inte tillnärmelsevis lika bra som karaktär som Ove var. Hon är en jobbig unge med en mormor som jag direkt tycker inte särskilt bra om. Men jag fortsätter läsa...

Efter ett tag händer det ingenting och något senare händer det ingenting heller. Vad är det här? Den jobbiga ungen och den ogillade mormodern är bara tröttsamt irriterande. Men jag fortsätter läsa...

När jag så kommer till CD 4 (ja, jag lyssnar på boken) har jag ännu inte förstått vad allt egentligen handlar om. Finns det en story här nånstans? I så fall har jag missat den. Det är bara en jobbig unge som bär sig åt och är allmänt störig. En mormor som med flummiga sagor och svordomar drar in den jobbiga ungen i än den ena prekära situationen efter den andra. Men jag fortsätter läsa...

Och det är väl det som är grejen. Fastän jag inte riktigt hajar vad den handlar om, så fortsätter jag läsa. Jag kan inte lägga ifrån mig den.

När så fler och fler personer vävs in i historien och får liv, så vaknar även jag. Det finns t ex en "kvinnlig Ove" i trapphuset där Elsa bor och när hon gör entré ler jag t o m. Då kommer boken till liv och blir plötsligt underhållande och rolig. Karaktärerna är nyckeln till mitt intresse iallafall. Den ena efter den andra filuren dyker upp och alla har på något sätt en relation till Elsa eller mormor. På något sätt knyts liksom säcken ihop.

På slutet är jag helt fast och bara måste läsa vidare för att få veta vad som händer härnäst. Jag har plötsligt börjat gilla boken och framförallt så hajar jag den. Jag hajar vad Elsa menar och jag hajar vem hon är och vem mormor är. Och döm om min förvåning när jag på slutet till och med blir berörd och får en klump i halsen. Jag nästan gråter.

Så allt som allt är detta en jävligt märklig bok. Jag har ännu inte fått klarhet i allt som jag läst, vem alla var och varför de gjorde eller sa som de gjorde. Jag vet inte om det ibland var en dröm eller verkligheten jag läste om. Jag vet bara att jag läste ut hela boken och jag hade absolut inte kunnat lägga av mitt i. Det hade inte funkat.