Tre dagar med Morrie

I går kväll var tredje kvällen med denna bok och mer tid behövs inte, för den är inte tjock. Däremot är den proppfull med visdom. Författaren Mitch Albom är studenten som hade en fantastisk lärare vid namn Morrie och som av en slump 16 år efter examen tar kontakt igen. Då har läraren insjuknat och ligger för döden. De bestämmer då att ses varje tisdag för att tala om livet. Hur och varför man finns. Vad som var och vad som väntar. Hur man bäst tar till vara sina fördelar och undviker nackdelar. Man lär sig vilken skillnad det kan göra att vinka i trafiken istället för att visa fingret.

Jag blev väldigt glad av att läsa boken. Jag kände mig lugn och beundrades av Morries förmåga till lugn och klarhet ända in i dödens väntrum. Jag kan bara önska att även jag besitter sådan insikt och lugn när det är min tur.

Allt jag önskar mig!

En liten kort bok, men med mycket innehåll. Handlar om Jo som driver en liten sybehörsbutik och drömmer om ett annat liv. Vad hände med alla planer och drömmar hon en gång hade? Var det såhär livet skulle te sig till slut? Blir det inte roligare än såhär?

Man känner igen sig och nickar igenkännande. Vem har inte haft drömmar om ett annat liv och hade man i förväg vetat var man skulle hamna, hade man då gjort de val man en gång gjorde?

Huvudpersonen Jo är ändå lycklig och lever ett behagligt liv, hon är till synes lyckligt gift och har två utflugna barn som det går bra för, så något bra har hon ändå gjort.

En dag händer något de flesta har gått och fantiserat om - hon vinner storvinsten. Nu ska väl ändå alla drömmar uppfyllas. Eller ska de det? Blir man lyckligare då?

Det fascinerande är det som händer när hon inkasserar vinsten. Blir hon lyckligare av pengarna eller är vetskapen om dem det som bringar lycka?

Tänkvärd historia med många vinklingar. Jag gillade denna skarpt! Får en att fundera.

1974 var ett bra år, men ingen bra bok.

David Peace har fått tillskrivet sig många fina ord för sin serie böcker med årtal som namn och 1974 är den första i raden. Baksidestexten lockar dessutom till spännande läsning, så jag var full av förväntan när jag började.

Tyvärr, måste jag medge, så höll inte denna bok hela vägen. För min smak var det för mycket dravel och onödig text om personer som inte tillför historien något. Det hoppar hit och dit och det blir till slut svårt att hänga med. Jag visste till slut inte vem som var vem, utan fick gå tillbaka och kolla, det kändes inte bra.

Det blev heller aldrig spännande. Det tog ett bra tag innan jag förstod vad i brottet bestod och vem de jagade. 
På omslaget står det att tidningen Observer tillskrivit boken epiteten unik, svårsmält och briljant. Jag kan bara hålla med om det mellersta. Tyvärr allt för svårsmält för min smak.

Blues Pills

Lyssnade i fredags kväll på radio och det fantastiska programmet "Little Stevens Underground Garage". Ett program som för övrigt hittills inte mig veterligen spelat en enda dålig låt. Så ej heller i fredags, för plötsligt strömmar det helt fantastiska toner ur Tivolin hemma i köket.

Det låter tidigt 70-tal och det låter jävligt förbannat bra. Så fram med mobilen och på med Shazam för att identifiera musiken. Resultatet blir Blues Pills och låten Devil Man från ett album vid namn Bliss. Vad är detta?

Låten och albumet hittar jag på Itunes och när allt är nedladdat börjar jag lyssna. Det visar sig att alla låtar är lika bra. Det är 60-talsinspirerad psykedelica eller proggig bluesrock - skit samma. Det är så bra! Så jäkla bra!

När jag i en låt hör svenska hajar jag till. En svensk grupp? Svensk sångerska? Jag letar igenom nätet, men det är svårt att hitta info om gruppen, men jag får snart fram att det är en åtminstone delvis svensk grupp. Så det svenska musikundret har tagit ytterligare en genre i besittning. Ett av de bästa album jag hört på länge. Så otroligt fräscht trots att det luktar 70-tal.

Minst två rockbjörnar till Blues Pills, om det finns nån rättvisa här i världen! 

Tyst upprättelse!

Äntligen hörde de av sig från biblioteket om att min reserverade bok fanns tillgänglig - "Tyst: de introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns" av Susan Cain. 

Jag har nog alltid misstänkt att jag själv kan sälla mig till de introvertas skara och efter att ha läst denna bok är jag ganska säker att så är fallet. Det var lite skönt att läsa om det, känna igen sig och få se det svart på vitt, så att säga.

Boken inleds med 20 frågor som ska avgöra huruvida man är introvert eller inte. Jag svarade ja på 14, så det var ganska uppenbart. Men som boken snabbt fastställer är ju att ingen är 100% introvert eller extrovert. Vore så fallet skulle man sitta inspärrad. Alla människor har lite av varje i sig, en del är mer introverta än andra.

Jag som varandes tystlåten, inbunden och introvert kände mycket väl igen mig i många saker i boken och det blev många småleenden och "just det!". För mig blev det således en liten upprättelse och bekräftelse på att vara introvert inte är konstigt eller udda på något sätt. Man behöver bara andra förutsättningar och man har andra behov än en som räknas som extrovert. De som egentligen borde läsa boken är just de extroverta. Då kan det kanske bli slut på allt tjat om att man är konstig och läskig bara för att man inte är så pratsam ibland.

Finns bl a hos Adlibris och Bokus.

Jonas gör det igen - nästan!

Man har ju förstått att göra en uppföljare på en succé är inte det lättaste. Det är mycket press på en att prestera lika bra som förra gången. Jonas Jonasson gjorde ju formidabel succé med sin förra och tillika debutbok "Hundraåringen...". De ord som skrevs om honom och boken då, var han väl förtjänt av, enligt mig. Så, skulle denna nya bok "Analfabeten som kunde räkna" vara lika bra?
Ja, det var den - nästan!
När jag först såg boken fick jag onda aningar, då jag inte gillar när man så uppenbart gjort omslaget så lika den förra boken. Titlarna är ju också lika, "Hundraåringen som..." och "Analfabeten som...". Det blir lite barnbok över det hela, men jag gissar att det funkar. Numera har ju alla böcker från en viss författare samma design på omslaget. Det blir ju lite som ett varumärke och som konsument känner man igen sig. Det ger trygghet och ökar säkert på köplusten.

Men, det viktiga är ju insidan. Så även här. Och boken är faktiskt bra, en skruvad historia med ett brett och brokigt persongalleri. Den ena figuren mer osannolik än den andra. Berättelsen är osannolik även den, men det är ju Jonas kännemärke och det är därför boken blir bra. Det är tokroligt, men på ett bra sätt. Visst, då och då faller logiken helt och det blir lite förutsägbart, men i det stora hela är det en riktigt underhållande bok.

Så nu gissar jag att Jonas Jonasson har än större press på sig inför bok nummer tre.

Vad jag kom på är att Jonas skulle skriva den bästa julkalendern på flera år om han fick chansen!

Isens gåta är svår att tyda

Raymond Khourys "Isens gåta" presenteras som en spännande deckarhistoria med såväl religiösa och övernaturliga som storpolitiska inslag och ond bråd död. Men det håller inte riktigt hela vägen.
Inledningen är bra och lovar gott, men efter ett tag svackar historien och även intresset. Några gånger funderar jag på att skita i allt, men fortsätter läsa ändå för det finns en tråd av spänning som enviset håller mig kvar. Jag vill ju ändå veta vad som händer och hur det slutar.
Karaktärerna blir lite ointressanta och jag fastnar aldrig riktigt för någon av dem. Tyvärr.
Som sagt, är idén väldigt bra och intressant, men slutresultatet inte riktigt som utlovat.