Undertiteln Konsten att bita ihop och komma igen, stämmer ganska bra in på mig också. Både som spelare och som privatperson. Jag gnällde aldrig på domaren eller filmade för att få fördelar. Fick man en smäll, bidade man sin tid och gav igen när de minsta anade det. Upptäcktes man av domaren, så tog man sitt straff, huvudsaken var att rättvisa var skipad.
På samma sätt håller jag med honom i att man inte alltid måste gräva ner sig i problem och älta, ibland är det bättre att rycka på axlarna och tänka "shit happens". Så i mångt och mycket tänker och agrera vi på samma sätt, Glenn och jag. Det är väl därför jag gillar honom också.
Men, i denna bok tycker jag att allt går lite över styr. Det blir för mycket ryck npå axlarna och "Ha de' gott". För mig sjunker han för varje sida jag läser, tyvärr. Han skriver mycket om hur de söp, hur full han eller nån annan var samtidigt som de var högbetalda proffs. Jag fattar också att det dricks, men det verkar inte finnas någon eftertanke hos Glenn. Han söp och bar sig illa åt och om folk tog åt sig eller om hans beteende påverkade någon, så verkar det inte bry honom. Han är som han är och passar det inte, så bryr han sig inte. Den inställningen gillar inte jag riktigt.
Sedan skriver han mycket bra saker, om sina barn och om sonens homosexualitet t ex. Då förstår man att det han är mänsklig och har ett hjärta där inne nånstans. Men tyvärr blir jag mest bara trött av att läsa en massa dravel. Alla har rätt att skriva en bok och denna är det säkert många som gillar. Jag tillhör inte den skaran.
Finns hos Adlibris och Bokus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar