Imponerande!

Såg Tomas Ledin uppträda som mellanakt på Melodifestivalen i helgen och där spelade han några låtar dels från nya albumet och dels sina gamla Melodifestivalhits i samma folktonetappning som hela albumet består av. Då blev jag mäkta imponerad.

Att lyssna på Tomas Ledin har väl inte setts som det mest creddiga, men jag har alltid haft ett gott öra till honom och hans låtar. Jag gillar Tomas Ledin och jag står för det. Trots att han musikmässigt ligger ganska långt ifrån mina andra preferenser.

Detta, hans senaste album, Höga Kusten, vann pris för bästa visa/folkmusik på Grammisgalan här förleden och det var ett oväntat val, men bra. För efter att ha lyssnat igenom albumet, förstår jag inte varför det har blivit mer spelat än det blivit. Det här är ju så svenskt och så bra som det kan bli.

Texterna har historiska och nostalgiska teman som händelser och sägner i och runt Höga Kusten. Det finns en hel del minnen om hans egen barndom och somrarna med farfar och fiske. Banala saker som ingen verkar skriva om utan att bli klassad som oseriös vistrubadur, men i herr Ledins mun blir ofantligt vackra ballader.

Att han nått den ställningen då han kan göra en skiva som denna, helt på egna premisser, är ju helt beroende av sitt långa artisteri och det kan ingen ta ifrån honom. Att han nu också får uppskattning för det, tycker jag är så jävla bra. Det är han värd.

Hade grammisjuryn varit lite mer ärlig mot sig själva och modigare, hade Tomas Ledin fått pris för Bästa album, men den dagen får man väl aldrig uppleva...