Förväntade mig mer...

Petteri Nuottimäki har till viss del jämförts med Jonas Jonasson och Mikael Niemi och det ligger lite sanning i den jämförelsen, faktiskt. Med han är nog bättre än Jonasson i det att han skriver rakare och enklare, men sämre än Niemi vad gäller helheten och storyn. Det verkar som herr Nuottimäki rent av pissat in sitt eget revir och han ska vara stolt över det, för han behöver inte jämföras med andra. Han klarar sig bra själv.

Denna hans debutbok avhandlar historien om en familj från Finland som flyttar till Sverige för att finna lyckan. Pappan, Matti, är en särdeles egen figur som lever mycket efter sina egna och sina förfäders regler i den uppfattningen att "dög det åt farfar, duger det åt dig".

Efter att ha fått diagnosen cancer och insikten att allt snart är över, måste han plötsligt finna en arvtagare till sin affärsverksamhet. Tyvärr har han förärats med de mest odugliga barn som någonsin fötts och det drar han sig heller inte för att kommunicera det till dem. Men, han ger dem alla en ärlig chans att visa vad de går för och det visar sig att det inte går speciellt bra för någon av dem.

Men så en dag berättar frun en hemlighet...

Jag gillar boken, även om jag trodde den skulle vara bättre. Baksidestexten speglar inte alltid den känsla som själva boken sedan förmedlar, men i det stora hela var det en bra läsning. Detta var hans debut, men jag tror säkert att nästa bok blir bättre, det känns som han har det i sig.

Finns hos Adlibris och Bokus.