onsdag 12 november 2014

Ett värdigt farväl och storslaget tack!

Jaha, så det är slut nu?
Detta ska ju vara Pink Floyds sista album och består tydligen av material som blev över vid inspelningen av Division Bell 1993. Det innehåller således en hel del klaviatur med Richard Wright som ju gick bort 2008. Det kan på så sätt ses som en hyllning till honom.

Det som slår mig mest är att det verkligen låter Pink Floyd från första tonen. Öppningsspåret skulle lätt kunna platsa på Wish You Were Here och lite längre in hör man likheter med såväl Animals, The Wall och Atom Heart Mother som med Dark Side och senare album. Det blir nästan som ett panorama över delar av deras bästa, men ändå i ny kostym.

Albumet är nästan helt instrumentalt, men man saknar egentligen inte sången. Det är så storslaget och bombastiskt som bara de kan låta och det kommer att bli tomt i högtalarna utan dem. Jag lyssnade första ången på dt i hörlurar, men när jag senare satte på musiken hemma, i högtalarna och med rätt hög volym, då infann sig den rätta stämningen. Då blev det magiskt.

Om detta är deras sista alster, så är det på ett sätt sorgligt, men jag förstår dem. Man ska sluta av egen vilja och inte som vissa band, hålla på i all evighet. Det blir ingen glad av.

Så stort tack, herrarna Gilmour, Mason, Barrett, Waters och Wright för all underbar musik genom åren!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar