Mr Blue Sky: The Story of Jeff Lynne & ELO

Första gången jag hörde Electric Light Orchestra var hemma hos min barndomsvän Jonny. Detta var i slutet av 70-talet och han spelade en av hans brors skivor som han tjuvlånat, nämligen "Out of the Blue". På den tiden var det vanligt att man lånade skivor av varandra och sen gjorde blandband hemma, men eftersom detta var hans brorsas skiva gick det ju inte, så jag tror mig minnas att jag spelade in hela skivan på en kassett.

Jag kan nog inte säga att musiken fastnade direkt, men jag veta att jag gillade den och spelade flera gånger. Framförallt har den hållt sig kvar i minnet och jag har spelat den då och då. Under årens lopp byttes ju mediet först mot CD och sedemera mot mp3-filer, men jag har fortsatt följa ELO på lite lagom avstånd. Och har alltid gillat vad jag hört.

När så Traveling Wilburys slog ner som en komet 1988, var jag såld. Jag fullkomligt älskade deras album och spelade nästan sönder det. När Jeff efter några år släppte soloalbumet Armchair Theatre, stord jag som en av de förtsa i kö att införskaffa det och jag älskade även det.

Nu har han ju släppt ett nytt album i ELOs namn och det är ju precis så bra som man kan förvänta sig. I love it! När jag därför fick se att denna film fanns, tog det inte lång tid innan jag ordnat ett ex och lite egentid i soffan. Och jävlar vad jag njöt. Jag som älskar musik och dokumentärer fick med denna film en högtidsstund för det är så bra, så bra. Intervjuer blandat med anekdoter och underbar musik.

Jag visste att Jeff Lynne var stor, men att han satt inne på den erfarenheten och respekten hos sina kollegor, var intressant att höra om. Att få höra självaste Paul McCartney berömma en, måste ju vara något av det största som finns.

Har man något som helst musikintresse utöver att lyssna, så är detta en film man ska se. Man får höra hur "riktig" musik skapas och man får lära sig en viktig bit musikhistoria. Se! Hör! Njut!