Befriande läsning!

Birgitta Forsman är en klok kvinna. I denna bok klargör hon sin övertygelse att etik och moral egentligen inte behöver ha något med religion att göra. Jag håller med. Faktum är ju att man ganska ofta idag får bevis för att de inte alls går hand i hand. Jag tänker på alla våldsdåd och mord som görs "i Guds namn". Hur tänker man då? Står det inte nåt i budorden om det?

Jag gillar förvisso hennes förra bok Arvet från Darwin bättre, men som varandes ateist är ju denna obligatorisk. Jag håller med i det mesta hon skriver och det är skönt och befriande att läsa om det. Ofta framstår det så enkelt och självklart när någon annan sätter det på pränt.

Denna bok har ju fått en hel del kritik, som böcker av denna typ ofta får, men jag är ganska säker på att om denna bok skulle sälja så bra att den om 5-6 år kommer ut i en ny upplaga, kan det mycket väl vara så att den upplagan har reviderats och en del fakta har kollats och justerats efter den tidens vetskap. Bibeln däremot har utkommit i jag vet inte hur många upplagor, men den ändras banne mig inte. Påpekar man detta, får man inte glada tillrop från det kristna samhället. Aja baja!

Nej, jag gillar denna bok och Birgitta Forsmans tankar och åsikter. Den får sin självklara plats i hyllan bland Christopher Hitchen, Richard Dawkins, Ingemar Hedenius och Sam Harris.

Finns hos Adlibris och Bokus.

King King borde vara mer kungar!

En ny upptäckt. Ett band från Glasgow som med detta sitt tredje album gjorde mig fantastiskt glad här om dagen. Nu snurra det i mina lurar och jag blir bara gladare och gladare.

De spelar en typ av bluesrock som tyvärr inte verkar vara så uppskattad här i Sverige. Det avspeglas tyvärr av deras digra tourschema för 2015. De spelar i nästan varje Europeiskt land, till och med Luxemburg och ute på Korsika, men icke i Sverige. Synd! Så om detta inlägg kan på något sätt få dem att erövra några fler fans, så blir jag glad.

När jag för många år sedan var i Memphis, var jag på några barer där olika band uppträdde och då spelades denna typ av musik ofta. En ganska slick och välproducerad blues med rockig attityd. Det är faktiskt en väldigt radiovänlig musik, som borde attrahera fler, men av nån anledning gillas den inte. Blues generellt verkar ju vara en vit fläck på den Svenska musikkartan, vilket är synd.

Jag önskar åtminstone att du som läser detta, startar upp Spotify och lyssnar igenom King King. Det är de fan värda. Du också!

Lyssna här!

Ett intressant och lärorikt nödrop.

Jag vidhåller min tes att författaruppläsningar oftast inte är bra. Lottie Knutson läser sin egen bok Nödrop och det blir heller inte bra. Hon gör verkligen sitt bästa - det blir lite stakningar och betoningsfel - men denna gång gör det faktiskt ingenting. Tvärtom. Eftersom det inte är en skönlitterär berättelse, utan en ur hjärtat och minnet skriven redogörelse av upplevelser och erfarenheter från olika kriser och katastrofer, är hon mer än ursäktad. Det ger faktiskt en större trovärdighet till det hon skriver. Det skulle snarare kännas konstigt om en skådespelare skulle läsa hennes text. Den är ju så personlig.

Det personliga i denna bok är också det som gör det så intressant. Hon skriver om sina egna erfarenheter, rakt och ärligt och utan krångel. Hon väver även in en hel del av kollegors berättelser och erfarenheter, vilket gör den mer trovärdig. Hon passar sig sig väldigt noga för att inte stöta sig med någon, utan berättar sakligt om vad som händer och hur hon upplevde situationen. Speciellt känsligt blir det när hon berättar om Tsunamin 2004 och när hon gick i clinch med Laila Freivalds. Man kan ana vad hon egentligen tycker, men hon avslöjar aldrig något direkt, och man får heller aldrig känslan av att hon skyller ifrån sig eller icke tar ansvar. Men när hon citerar och läser upp de för katastrofen aktuella löpsedlarna, förstår jag att hon myser inombords, det skulle jag göra.

Jag gillar boken. Den är mycket intressant och tar på ett nytt sätt upp Tsunamin och allt som hände bakom kulisserna. Den berättar historier om människor som både var mitt i katastrofen, men även de som stod bredvid, men ändå på avstånd var delaktig och berördes. Det finns många hjältar här i världen, det är bara synd att det ska krävas en katastrof för att de ska uppmärksammas.

När det gäller Lottie själv, så verkar hon vara en tuffing. Jag skulle gilla att ha henne som chef och det tror jag hennes underordnade också gör. Hon kräver nog en hel del, men å andra sidan verkar hon vara givmild och mänsklig. Raka puckar och snabba beslut, inget tjafs. Få det gjort. Så verkar hon vara och så borde fler chefer vara.

Finns hos Adlibris och Bokus.

Håller än!

Am Westen Nicht Neues - jag minns den tyska titeln som om den sitter gjuten i hjärnbarken. Varför vet jag inte, men fastnat har den. Jag tror att vi läste delar av den på tyskalektionerna i skolan. Nu har jag iallafall läst hela boken, om än på svenska.

Idag har man ju sett ett antal krigsfilmer som ofta är hemska och vidriga, men någonstans (speciellt i amerikanska filmer) finns det en skönmålad bild av soldatlivet. I denna bok återfinns ingenting av detta. Visst, i krig verkar man lägga sig till med en ganska bisarr galghumor, det är väl ett sätt att distansera sig från alla hemskheter. Som en ventil. I denna berättelse får man som läsare även ta del av denna bisarrt uppkomna humor eftersom det blir en del av livet i bunkrarna och skyddsgravarna. Och tur är väl det, för boken i övrigt berättar ju en historia om människor som lever i ett helvete under en kort tid. Om hur de upplever kriget inifrån och hur de utför uppgifter ingen av dem egentligen förstår än mindre tycker är rätt och dessutom på uppdrag av personer de aldrig träffat eller känner.

Det är nog mycket den lugna tonen och stillsamma berättarstilen som får en att ta åt sig av denna historias hemskheter. Det är ingen actionfilm med snabba klipp, utan en behagligt berättad story med ett innehåll som ingen människa borde få uppleva. det är det som gör den så hemsk och samtidigt så bra. Kontrasten mellan sättet att berätta och vad man berättar om. Speciellt slutet är gripande, när huvudpersonen liksom redovisar utgången och hur hans vänner dog. Mycket bra!

Finns hos Adlibris och Bokus.

Ett av årets bästa? Troligen!

Inte bara ett jävligt snyggt omslag, utan framförallt ett gäng jävligt snygga låtar. Beth Hart har åter igen släppt ett album av hög kvalitet och denna gång tycker jag hon är jämnare och har över lag ett bättre urval låtar. Är väl ingen som har samma hitpotential som hennes tidigare Leave the light on eller LA Song, men det är inte långt ifrån och det gäller för samtliga låtar. Mycket mycket bra!

Med Stalin som Gud - mycket bra bok!

Magnus Utvik har jag ju sett och hört på TV en del och jag minns när denna bok utkom och han blev intervjuad om den. Jag minns att jag blev intresserad, men sen föll den i glömska. Nu fanns den på bokrean och det var nog ett av de bättre reaköpen i år.

Han berättar väldigt öppet och ärligt om sin uppväxt och hur han som sökande och  politiskt intresserad tonåring var aktiv i KU, men efter ett tag fick kontakt med Kommunistiska partiet i Sverige (KPS), ett marginalparti längst ute på vänsterkanten. Deras förebild var Albanien och Enver Hoxha och i partisymbolen fanns hammaren, skäran och ett gevär. Det förklarar en del.

Som årsbarn med författaren och dessutom uppvuxen i en småstad, känner jag igen en hel del och kan ibland se honom framför mig, men jag var aldrig intresserad av politik på det sättet. Den uppdelning i de olika politiska ungdomsgrupperna och deras inbördes avog gentemot varandra, känns overklig på ett sätt. Tidigare kompisar han spelat fotboll med innan blev plötsligt fiende när de anslöt sig till "fel" parti. Jävligt obehagligt, om man frågar mig, och kan vara en av anledningarna till att jag har svårt för politik och partier rent generellt.  Det närmaste jag kommer är uppdelningen mellan punkare och syntare, som fanns när jag växte upp. Det var dock en snäll uppdelning och ledda nog aldrig till några våldsamheter. Dessutom var det inte värre än att man kunde vara punkare på våren och syntare på hösten, allt beroende på de olika skivsläppen ungefär.

Men oavsett vad så har Magnus Utvik skrivit en riktigt bra bok med ett intressant innehåll och en jävligt bra beskrivning av en tonårs liv och leverne. Jag gillar den skarpt!

Finns hos Adlibris och Bokus.

Hon håller nivån högt!

Senaste boken från Lena Andersson heter Utan personligt ansvar, men hon kan verkligen med stolthet ta ansvar för denna, för hon har kreerat ännu en liten pärla. Jag har läst alla hennes tidigare böcker och denna håller samma klass. Det enda negativa är att jag denna gång lyssnade på boken - de tidigare har jag alla läst som pappersversioner - och de gör sig bättre som papper.

Handlar åter igen om Ester som hon skrivit om tidigare, men nu har det gått fem år och hon ger sig in i ett nytt förhållande. Eller är det ett förhållande? Det verkar inte vara samma syn på det, beroende på om man är mannen eller kvinnan i just detta förhållande. Och man har ju hört det förut, det som den ena tar för givet är främmande för den andra och båda går omkring med tron att deras egen syn är gemensam för båda. Tyvärr är inte alltid så fallet.

Egentligen är detta en vanlig sliskig kärlekshistoria, som med yngre huvudpersoner skulle kunna vara en populär novell i någon ungdomstidning, men här har Lena Andersson med sitt förträffliga språkbruk och sinne för att fånga känslor återigen fått till en riktigt jävla bra berättelse. Mycket bra bok!

Finns hos Adlibris och Bokus.

Britt-Marie kunde vara Oves syster.

Har man läst Fredrik Backmans bok En man som heter Ove, kan man ganska lätt förstå Britt-Marie. Alla har nån gång träffat Ove - på jobbet, som granne, i idrottsklubben eller bostadsrättsföreningen. Vi har nog alla även träffat Britt-Marie. Hon är lite av en kvinnlig Ove, som anser att hon minsann vet hur det ska vara eller ska göras och vet hon inte det så vet hennes man det.

Men även om det finns likheter, så ska man inte jämföra dem när man läser boken, för det är två helt skilda personer och olika berättelser, även om författaren är densamma.

Fredrik Backman är duktig på att använda språket och med många ekvilibristiska labyrinter berätta en fängslande historia, men ibland känns de många och klurigt hopflätade meningarna lite för mycket. Jag blev då och då lite trött och kände att jag ville spola fram till nästa kapitel. Det är stundtals väldigt skoj och man ler för sig själv, men tyvärr känns boken alltför lång. Det blir för mycket av allt. Det känns som allt upprepar sig om och om igen och herr Backman fyllt ut sidorna med en massa dravel bara för att få ihop rätt antal sidor. För mig skulle det räcka med max hälften, om ens det. Då hade jag kunnat hålla intresset uppe och minnas den son en bra bok. Nu hann jag tröttna på den långt innan slutet. Tyvärr.

Finns hos Adlibris och Bokus.

Boz gör det igen!

En favorit har släppt ett nytt album. Boz Scaggs brukar leverera musik som inte låter som någon annan, mycket beroende på hans unika röst. Denna gång har han blandat friskt mellan olika genrer och det är väl det som gör en stor artist - att han kan göra i princip vad han vill. Och få det att låta bra.

Enligt uppgift ska detta album spelats in på bara fyra dagar och för att gå iland med det krävs dels skickliga musiker, bra samarbete och mycket spelglädje, kan jag gissa. Man kan förstå att de haft roligt i studion och att musikerna är skickliga säger sig själv, de heter nämligen Ray Parker Jr, Willie Weeks och Steve Jordan. Då blir det hantverk som är helt otroligt. Att kunna spela alla dessa olika musikstilar och få till ett så tight sound i låt efter låt imponerar.

Det är svårt att plocka ut några favoriter eftersom låtarna växer för varje lyssning och varierar därför i prioritet. Det slutar med att alla låtar är en favorit, beroende på när och hur jag lyssnar. Däremot kan jag konstatera att Small Town Talk och There's A Storm A' Comin' båda är låtar som lika gärna skulle kunna vara skrivna av Nick Lowe. Både Lucinda Williams och Bonnie Raitt gästsjunger och de lyfter sina resp låtar ett par nivåer. Mycket bra. I love!

Lou Reed

Ännu en biografi att lägga till min lista. Och favoriten bland biografier är såklart de om musiker, precis som denna.

Det jag verkligen gillar med att läsa böcker om musiker och band är det att man får ofta en ny bild av dem och jag brukar lyssna på deras musik igen och på ett nytt sätt. Så även denna gång och jag upptäckte en del av Lou Reeds musik jag tidigare inte hört, så det var en välkommen bonus.

Boken som sådan var väl sådär. Fick aldrig riktigt grepp om Lou. Om vem han var och varför han var som han var. Att han var speciell och inte drog sig för att gå sin egen väg och säga sin mening varhelst han kände för det, var intressant att läsa om. Han levde ju i en annan tid och i ett värld av musiker, konstnärer och "fria själar" som hade helt andra värderingar än idag. På många sätt känner jag att det ibland hade varit skönt att fått vara med då och där. Jag tror jag hade trivts.

Det mesta handla om hans musikaliska liv och det är alltid roligt och intressant att läsa om hur de umgicks och jobbade ihop med andra musiker. Hur inspelningar gick till och hur det färdiga resultatet togs emot. Att jag sen kan lyssna på det idag och ibland förundras över hur otroligt fräscht det ändå låter efter 40-45 år, är fantastiskt.

Jag har gillat herr Reed innan och idag gillar jag honom än mer!

Finns hos Adlibris och Bokus.

1984

Läste denna bok nån gång i skolan, tror det var högstadiet och blev den gången rätt fascinerad. Jag minns att vi diskuterade boken efteråt och alla tyckte nog den var rätt harmlös och insåg att George Orwells framtidsvärld lyckligtvis inte skulle hinna slå in. Såg sedan filmen, men har inte något bestående minne av den, så jag får nog se till att se om den.

Nu har jag iallafall läst, eller lyssnat, på boken igen och jag kan lyckligtvis fortfarande konstatera att världen ser annorlunda ut. Inte nödvändigtvis bättre på alla plan, men annorlunda.

Det är ju en ganska dyster tillvaro som beskrivs i boken och en värld som är totalitär och toppstyrd av Storebror in i minsta detalj. Idag ter den sig lite harmlös, men jag förstår att när den skrevs, precis efter kriget, upplevdes den annorlunda. Det är ett skräckscenario och det skulle kunna ha blivit så i mångt och mycket om fel personer kommit till makten. Min direkta tanke går till Nordkorea, det är väl det landet som mest liknar Orwells värld. Och där vill man ju inte bo!

I stort sett är detta en bra och välskriven bok. Det märks att Orwell lagt ner en del tankearbete innan han satte fingrarna på skrivmaskinens tangenter. Man måste nog läsa den med tanke att den är skriven 1948, för idag är de flesta böcker och filmer på många sätt så mycket värre. Men, jag gillar boken och den håller än.

Finns hos Adlibris och Bokus.