Om döda ont

Hans Koppels två första böcker i denna trilogi, Kommer aldrig mer igen och Kom ska vi tycka om varandra, är ju två mästerverk i genren tokspännande nagelbitare, om det nu finns någon sådan. Jag gillade dem båda två och skulle ge dem högsta betyg.

Så kom då del tre och förväntningarna var höga, så klart. Boken börjar dessutom bra och hoppfullt med en påse pengar som förvinner, ett mord och en inledande jakt på pengar och mördare. Skurkarna jagar pengarna och i den jakten röjs fler vittnen ur vägen. Polisen å sin sida jagar mördarna. En tredje huvudperson är journalisten Calle Collin som jagar allt och alla som kan återupprätta hans rykte.

Alltså, en intrig som gjord för en riktigt bra bok. Tyvärr faller det redan efter några kapitel. Jag läser och läser och det händer saker hela tiden, men den där känslan av spänning infaller aldrig. Inte för mig i alla fall.

De två första böckerna var så spännande att jag inte ville sluta läsa, utan tog mig igenom dem snabbt och när de var slut, villa jag ha mer. När jag läste denna bok började jag tröttna i mitten och sista halvan var mer eller mindre bara en transportsträcka. Att slutet sedan var lite snopet och liksom rann ut i sanden, hjälpte ju inte heller. Nej, om de första böckerna var två 5:or, så får denna inte mer än 2 i betyg, kanske en mycket svag 3:a.

Köpes hos Adlibris och Bokus.

Den sanna historien om Pinnochios näsa

Leif GW Persson är ju en omskriven man och tillika populär författare. Jag har alltid gillat honom och hans stil och åsikter varhelst han framträtt i TV. Det första minne jag har av honom är den klassiska intervjun i Måndagsbörsen 1981, där han var i sitt esse. För något år sedan läste jag dessutom hans bok Gustavs grabb och blev mycket imponerad. En mycket bra bok. Därför var förväntningarna höga när jag började med Den sanna historien om Pinnochios näsa, som ju fått strålande recensioner.

Ack vilken besvikelse detta blev. Bokens huvudperson, polisen Evert Bäckström, är ju en fullständigt vidrig människa, som anser sig vara en himmelsk gåva till alla kvinnor och att få ligga med honom är en ynnest, enligt honom själv. Det är ett evigt tjatande om hans "supersalami" och huruvida han ska ligga med alla kvinnor han möter, för det är ju klart att alla kvinnor vill ligga med honom. Det blir otroligt tröttande att läsa detta sida upp och sida ner. Sexism, rasism och löjligt snusk räcker inte för att underhålla mig. Jag blir besviken.

Är detta ett resultat av författarens egen gubbsjuka och bitterhet över allt han inte var och gjorde eller ett pubertalt önsketänkande?  Man undrar.

Jag undrar dessutom hur mycket betalt han fick av Hästen Sängar för att nämna dem i tid och otid. Make till produktplacering har man inte upplevt ens i en James Bond-film. För mig förstör det så mycket av historien. Det blir inte trovärdigt.

Om jag skulle ge denna bok ett betyg, blir det väldigt lågt, rentav det lägsta. Det är okej, men jag är nog mest besviken på Leif GW Persson. Jag trodde han var bättre än såhär. Att han skrev bra böcker.

Båten tar in vatten...

Så uppskriven och omskriven och hyllad som denna bok blivit, är inte klokt. På riktigt. Jag hittade den på en loppis för 5:- och bar hem den i förhoppningen att nu skulle jag få läsa något riktigt bra.

Den inledande historien lovade gott och var en bra historia som gav mersmak. Den sista och avslutande historien var också bra som ledde till en del eftertanke. Men allt där emellan gav mig ingenting.

Eftersom denna bok blivit tokhyllad varhelst den blivit omskriven, undrar man ju om det är mig det är fel på? Är det något jag inte förstår med boken? Och ja, det är det, jag fattar inte vad det stora med denna bok är. Den är några timmars läsning. Inte fantastisk, men heller inte dålig läsning. Det är bara läsning. Som att äta köpta köttbullar med snabbmakaroner - det är inte direkt gott, men det smakar heller inte illa. Det är bara mat, liksom.

Margot

Eftersom jag gillar biografier, men har svårare för politik, så undrade jag hur detta skulle gå. Men en biografi handlar ju om människan och det är ju det som är det intressanta, så även i detta fall.

Margot Wallström är ju en beundransvärd människa med tanke på att hon stått upp för sig själv och sin rätt. Hon har gjort en klassresa från arbetarhemmet i Västerbottniska Kåge till makten inom FN i New York. Hon blev mer eller mindre utsedd av alla att bli partiledare, men tackade nej och stod fast vid sitt beslut. Hon blev utfryst av Göran Persson, men lät sig inte nedslås utan tog revansch genom att få en anmärkningsvärd inernationell karriär.

Hennes vardag har handlat om möten med statsledare och höga dignitärer ena dagen och fattiga och utsatta, framförallt kvinnor, nästa dag. Och hon har fanimej fått det att fungera tillsammans med en familj med man och två barn. Och hon verkar ändå fortfarande stå kvar med fötterna på jorden och ett sunt förnuft i behåll. Det gillar jag.

Jag gillar även boken. Jag kan inte avgöra huruvida den gör henne rättvisa eller hur boken står sig gentemot andra liknande böcker, men det struntar jag i. Jag gillar boken och den gav mig än större respekt för Margot Wallström.

Svindlaren - helt okej!

Vågar man sig på att säga att man inte läst John Grisham? Ska ju vara en sån författare som alla läst och alla gillar och alla hans böcker blir filmer som alla sett och alla älskar. Eller? Jag har sett filmer som byggt på hans böcker, men läst honom har jag inte. Förrän nu.

Svindlaren handlar just om en svindlare, som lurar allt och alla och går vinnande ur striden. Det tog inte lång stund att lista ut vem svindlaren egentligen var, men det gjorde inte så mycket, för det var en bra och intelligent plan, som det var kul att följa. Historien tar några lite oväntade vändningar, men det mesta hade i alla fall jag på känn. Så några större överraskningar bjöd den inte på. Men det är en bra historia och spännande.

Den skiljer sig i det avseendet att huvudpersonen är en advokat och det blir mycket juridik och inte så mycket pang-pang som många andra liknande böcker. Men det är det som är bokens styrka. Grisham lyckas hålla spänningen uppe. Och med tanke på hans förra böcker kommer säkert även denna bli film, så småningom. Det kan nog bli en riktigt bra film, dessutom.

Favorit i remake

Everly Brothers gav 1958 ut albumet Songs Our Daddy Taught Us - ett countryalbum med smäktande och lite sorgsna sånger. Nu 55 år senare har en otippad duo gett sig på sångerna igen och spelat in hela albumet, som en hyllning.

Det otippade är att duon består av Green Days sångare Billie Joe Armstrong och Norah Jones. Att Billie Joe skulle ge sig på fin och lågmäld country, var väl inte något man förväntade sig. Att han dessutom gör det med bravur är än mer oväntat. Norah Jones sammetslena röst passar som hand i handske även för dessa sånger och tillsammans har de gjort ett riktigt bra album.

Perfekt musik nu när mörkret gör sitt intåg.

Mannen som glömde sin fru...

När jag först hörde talas om denna bok, trodde jag att det var en sann historia och det var det som drog till mig intresset. För jag gillar såna historier. Oliver Sachs böcker är ju favoriter. Men det stod snart klart att detta var ren fiction, en roman bland andra, men med en rolig titel.

Jag började dock läsa och snart insåg jag att den inte alls var en roman bland andra - den var ju mycket bättre. Den var lika rolig som dess titel och mer intressant än många sanna historier.

Handlar om Vaughan som en dag vaknar upp och har glömt i princip allt. En plötslig minnesförlust har kastat honom tillbaka in i okunskap och ovetande. Han får helt enkelt börja om från början med i princip allt. Lära om. Att han är gift och har barn är också helt borta och när han så småningom träffar sin fru får han till råga på allt veta att de ligger i skilsmässa. Snacka om antiklimax. Speciellt som han ju ser sin fru "för första gången" och blir kär direkt. Hon däremot, har minnet intakt och är inte alls lika entusiastisk.

Upplägget är ju som gjort för många och roliga förvecklingar och det blir det. Men boken blir aldrig roligt rolig, utan den är allvarlig och dramatisk och framförallt väcker den tankar.
- Tänk om detta skulle hända mig?
På ett sätt skulle det ju vara en katastrof och en mardröm, men när man tänker på det, så framstår en idé om pånyttfödelse. Tänk att vara av med alla förutfattade meningar, tankar och kunskaper som håller en tillbaka. T ex är varje låt man hör en upptäckt och varje film man ser blir som första gången man gick på bio som liten. Varje doft, varje smak och varje möte blir ju en upplevelse. Rätt fascinerande, om man tänker på det. Men samtidigt skrämmande.

Hur som helst är det en riktigt bra bok.

Vaughan

Vaughan

Svarta lådan är full av spänning

Michael Connely - denne gigant bland giganter - för att travestera Ernst-Hugo. Hur många böcker har karln skrivit egentligen? Många. Jag har inte läst dem alla, men en ansenlig mängd och det otroliga med denne man är hur han kan hålla så hög kvalitet. Bok efter bok.

Svarta Lådan handlar om Connellys vapendragare Harry Bosch som återigen tar sig an ett "cold case". Denna gång är det dock ett fall han började utreda 20 år tidigare, men p g a de vid tidpunkten pågående kravallerna i LA, lev han tvingad att släppa fallet. Nu får han chansen att avsluta fallet och med sin typiska och envetna envishet, börjar han gräva där ingen grävt innan och fråga de frågor ingen ens tänkt att det kunde finnas ett svar på. Men Harry får svar och han hittar samband ingen visste fanns. Och när chefen vägrar ge honom tillräckliga resurser, tar han semester och fortsätter sökandet själv.
 
Connellys styrka är att allt han skriver framstår som fullt möjligt. Det är fiction, visst, men man får hela tiden känslan av att det skulle kunna vara såhär. Det är trovärdigt, helt enkelt. Och spännande. Åtminstone jag har svårt att lägga ifrån mig boken, utan vill hela tiden läsa vidare.

Under tiden jag läste boken läste jag också att man håller på att göra en film om Bosch. Det var på tiden. Då kom ju frågan direkt - vem ska spela Bosch? Efter lite googlande får jag veta att det blir Titus Welliver, en amerikansk skådespelare som man sett i många biroller och känner väl igen. Han är bra. Om han blir bra i rollen som Bosch återstår att se. Intressant ska det bli i alla fall.

Berättelser för till- och frånskilda

Som varandes en som gärna märker ord och funderar över deras ursprung, så började jag direkt undra över ordet "tillskild" som ingår i titeln. Vad är det och vad innebär det? Är det motsatsen till frånskild? Alltså när man blir ihop eller gifter sig? Oavsett, så lockar titeln till läsning, så jag läste boken. Eller lyssnade på den, rättare sagt.

Det är en ganska tunn sak, som man tar sig igenom rätt snabbt. Att det dessutom är en samling korta berättelser, gör att man kan läsa några stycken och sen göra annat utan att man tappar tråden.

Varje berättelse tar upp ämnen som rör relationer i olika stadier och åldrar. Hur man hanterar skilsmässor och uppbrott, kärlek och hat. Hur livet kan vara, helt enkelt. Det är småroligt och dråpligt och ibland känner man igen sig. Jag gillade boken, även om det inte gjorde något större intryck, men det var en behaglig lyssning i några timmar.

Ett citat som fastnade hos mig var kommentaren "man skiljer sig när man får slut på älsk". Det är ju faktiskt väldigt sant och smart sagt.

Det händer mycket i Delhis vackraste...

Detta var mitt första möte med Mikael Bergstrand och hans böcker och det var ett angenämt sådant. Inte världens bästa läsupplevelse, men jag tror nog inte författaren är ute efter Nobelpriset heller.

Detta är en "feelgood-bok" i samma anda som Jonas Jonasson, Karin Brunk Holmqvist och Fredrik Backmans böcker. Ett gäng udda karaktärer som hamnar i lite skruvade situationer. Det är mycket humor och värme i spännande miljöer.

Handlar om en gammal marknadsförare på dekis som gör allt för att glida undan jobb och ansvar. En dag får han sparken från jobbet som han egentligen hatar och då gäller det att hitta på något annat. Det blir att åka till Indien medbjuden av en polare som är reseledare för samma resa.

Han blir senare lämnad magsjuk på ett hotellrum och vet inte vad han ska ta sig till. Plötsligt knackar det på dörren och då börjar det hända saker. Det ena leder till det andra och snart är han uppe i smöret igen, men denna gång i ett främmande land, med allt vad det innebär.

Min stroke.

Det här var en otroligt intressant läsupplevelse. Den borde fler läsa.

Skriven av Jill Bolte Taylor som själv är hjärnforskare och en dag märker att något inte står rätt till i kroppen. Hon får en stroke och hon vet om det. När hon känner hur kroppen bit efter bit stängs ner, blir hon till skillnad mot de flesta andra, exalterad och glad. Hon kommer äntligen få uppleva en stroke från "insidan" så att säga. På riktigt.

Att i ett sådan situation behålla lugnet och medvetet kunna observera allt som händer med kroppen, är ganska fascinerande. Hon påminner sig själv att "det här måste jag komma ihåg" när hjärnan samtidigt är fullt upptagen med att ens hålla henne upprätt.

Eftersom boken är skriven av henne själv, kan man ju räkna ut att hon klarar sig. Det ä nog det som är mycket av behållningen också. Vägen tillbaka. Hur hon kämpar och sliter och får liksom börja om från början igen. Lära om. Samtidigt som hon känner och observerar allt som händer "live", så att säga.

Det är en annorlunda bok och den är bra. Att den dessutom är sann, gör den än mer intressant. Det är inget författarproffs som skrivit den, så litterärt är den nog inget mästerverk, men det skiter jag i. Hon fick en stroke och hon skrev en bok om det. På ett sätt det aldrig gjorts innan - från insidan. Det är bokens styrka och det är precis vad jag gillar med den.

En märklig upplevelse.

Fredrik Backmans debutbok En man som heter Ove tyckte jag var så jävla bra. Och tycker fortfarande. En av de bättre och mest underhållande böcker på länge. Så jag hade verkligen längtat efter hans uppföljare. Under tiden fick jag nöja mig med att läsa hans blogg i Café, som stundom är väldigt underhållande. Därför var förväntningarna ganska höga hos mig.

När jag så började läsa boken blev jag först konfunderad - det här var inte vad jag hade förväntat mig. Inte alls. Den lilla flickan Elsa är ju inte tillnärmelsevis lika bra som karaktär som Ove var. Hon är en jobbig unge med en mormor som jag direkt tycker inte särskilt bra om. Men jag fortsätter läsa...

Efter ett tag händer det ingenting och något senare händer det ingenting heller. Vad är det här? Den jobbiga ungen och den ogillade mormodern är bara tröttsamt irriterande. Men jag fortsätter läsa...

När jag så kommer till CD 4 (ja, jag lyssnar på boken) har jag ännu inte förstått vad allt egentligen handlar om. Finns det en story här nånstans? I så fall har jag missat den. Det är bara en jobbig unge som bär sig åt och är allmänt störig. En mormor som med flummiga sagor och svordomar drar in den jobbiga ungen i än den ena prekära situationen efter den andra. Men jag fortsätter läsa...

Och det är väl det som är grejen. Fastän jag inte riktigt hajar vad den handlar om, så fortsätter jag läsa. Jag kan inte lägga ifrån mig den.

När så fler och fler personer vävs in i historien och får liv, så vaknar även jag. Det finns t ex en "kvinnlig Ove" i trapphuset där Elsa bor och när hon gör entré ler jag t o m. Då kommer boken till liv och blir plötsligt underhållande och rolig. Karaktärerna är nyckeln till mitt intresse iallafall. Den ena efter den andra filuren dyker upp och alla har på något sätt en relation till Elsa eller mormor. På något sätt knyts liksom säcken ihop.

På slutet är jag helt fast och bara måste läsa vidare för att få veta vad som händer härnäst. Jag har plötsligt börjat gilla boken och framförallt så hajar jag den. Jag hajar vad Elsa menar och jag hajar vem hon är och vem mormor är. Och döm om min förvåning när jag på slutet till och med blir berörd och får en klump i halsen. Jag nästan gråter.

Så allt som allt är detta en jävligt märklig bok. Jag har ännu inte fått klarhet i allt som jag läst, vem alla var och varför de gjorde eller sa som de gjorde. Jag vet inte om det ibland var en dröm eller verkligheten jag läste om. Jag vet bara att jag läste ut hela boken och jag hade absolut inte kunnat lägga av mitt i. Det hade inte funkat.

Tre dagar med Morrie

I går kväll var tredje kvällen med denna bok och mer tid behövs inte, för den är inte tjock. Däremot är den proppfull med visdom. Författaren Mitch Albom är studenten som hade en fantastisk lärare vid namn Morrie och som av en slump 16 år efter examen tar kontakt igen. Då har läraren insjuknat och ligger för döden. De bestämmer då att ses varje tisdag för att tala om livet. Hur och varför man finns. Vad som var och vad som väntar. Hur man bäst tar till vara sina fördelar och undviker nackdelar. Man lär sig vilken skillnad det kan göra att vinka i trafiken istället för att visa fingret.

Jag blev väldigt glad av att läsa boken. Jag kände mig lugn och beundrades av Morries förmåga till lugn och klarhet ända in i dödens väntrum. Jag kan bara önska att även jag besitter sådan insikt och lugn när det är min tur.

Allt jag önskar mig!

En liten kort bok, men med mycket innehåll. Handlar om Jo som driver en liten sybehörsbutik och drömmer om ett annat liv. Vad hände med alla planer och drömmar hon en gång hade? Var det såhär livet skulle te sig till slut? Blir det inte roligare än såhär?

Man känner igen sig och nickar igenkännande. Vem har inte haft drömmar om ett annat liv och hade man i förväg vetat var man skulle hamna, hade man då gjort de val man en gång gjorde?

Huvudpersonen Jo är ändå lycklig och lever ett behagligt liv, hon är till synes lyckligt gift och har två utflugna barn som det går bra för, så något bra har hon ändå gjort.

En dag händer något de flesta har gått och fantiserat om - hon vinner storvinsten. Nu ska väl ändå alla drömmar uppfyllas. Eller ska de det? Blir man lyckligare då?

Det fascinerande är det som händer när hon inkasserar vinsten. Blir hon lyckligare av pengarna eller är vetskapen om dem det som bringar lycka?

Tänkvärd historia med många vinklingar. Jag gillade denna skarpt! Får en att fundera.

1974 var ett bra år, men ingen bra bok.

David Peace har fått tillskrivet sig många fina ord för sin serie böcker med årtal som namn och 1974 är den första i raden. Baksidestexten lockar dessutom till spännande läsning, så jag var full av förväntan när jag började.

Tyvärr, måste jag medge, så höll inte denna bok hela vägen. För min smak var det för mycket dravel och onödig text om personer som inte tillför historien något. Det hoppar hit och dit och det blir till slut svårt att hänga med. Jag visste till slut inte vem som var vem, utan fick gå tillbaka och kolla, det kändes inte bra.

Det blev heller aldrig spännande. Det tog ett bra tag innan jag förstod vad i brottet bestod och vem de jagade. 
På omslaget står det att tidningen Observer tillskrivit boken epiteten unik, svårsmält och briljant. Jag kan bara hålla med om det mellersta. Tyvärr allt för svårsmält för min smak.

Blues Pills

Lyssnade i fredags kväll på radio och det fantastiska programmet "Little Stevens Underground Garage". Ett program som för övrigt hittills inte mig veterligen spelat en enda dålig låt. Så ej heller i fredags, för plötsligt strömmar det helt fantastiska toner ur Tivolin hemma i köket.

Det låter tidigt 70-tal och det låter jävligt förbannat bra. Så fram med mobilen och på med Shazam för att identifiera musiken. Resultatet blir Blues Pills och låten Devil Man från ett album vid namn Bliss. Vad är detta?

Låten och albumet hittar jag på Itunes och när allt är nedladdat börjar jag lyssna. Det visar sig att alla låtar är lika bra. Det är 60-talsinspirerad psykedelica eller proggig bluesrock - skit samma. Det är så bra! Så jäkla bra!

När jag i en låt hör svenska hajar jag till. En svensk grupp? Svensk sångerska? Jag letar igenom nätet, men det är svårt att hitta info om gruppen, men jag får snart fram att det är en åtminstone delvis svensk grupp. Så det svenska musikundret har tagit ytterligare en genre i besittning. Ett av de bästa album jag hört på länge. Så otroligt fräscht trots att det luktar 70-tal.

Minst två rockbjörnar till Blues Pills, om det finns nån rättvisa här i världen! 

Tyst upprättelse!

Äntligen hörde de av sig från biblioteket om att min reserverade bok fanns tillgänglig - "Tyst: de introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns" av Susan Cain. 

Jag har nog alltid misstänkt att jag själv kan sälla mig till de introvertas skara och efter att ha läst denna bok är jag ganska säker att så är fallet. Det var lite skönt att läsa om det, känna igen sig och få se det svart på vitt, så att säga.

Boken inleds med 20 frågor som ska avgöra huruvida man är introvert eller inte. Jag svarade ja på 14, så det var ganska uppenbart. Men som boken snabbt fastställer är ju att ingen är 100% introvert eller extrovert. Vore så fallet skulle man sitta inspärrad. Alla människor har lite av varje i sig, en del är mer introverta än andra.

Jag som varandes tystlåten, inbunden och introvert kände mycket väl igen mig i många saker i boken och det blev många småleenden och "just det!". För mig blev det således en liten upprättelse och bekräftelse på att vara introvert inte är konstigt eller udda på något sätt. Man behöver bara andra förutsättningar och man har andra behov än en som räknas som extrovert. De som egentligen borde läsa boken är just de extroverta. Då kan det kanske bli slut på allt tjat om att man är konstig och läskig bara för att man inte är så pratsam ibland.

Finns bl a hos Adlibris och Bokus.

Jonas gör det igen - nästan!

Man har ju förstått att göra en uppföljare på en succé är inte det lättaste. Det är mycket press på en att prestera lika bra som förra gången. Jonas Jonasson gjorde ju formidabel succé med sin förra och tillika debutbok "Hundraåringen...". De ord som skrevs om honom och boken då, var han väl förtjänt av, enligt mig. Så, skulle denna nya bok "Analfabeten som kunde räkna" vara lika bra?
Ja, det var den - nästan!
När jag först såg boken fick jag onda aningar, då jag inte gillar när man så uppenbart gjort omslaget så lika den förra boken. Titlarna är ju också lika, "Hundraåringen som..." och "Analfabeten som...". Det blir lite barnbok över det hela, men jag gissar att det funkar. Numera har ju alla böcker från en viss författare samma design på omslaget. Det blir ju lite som ett varumärke och som konsument känner man igen sig. Det ger trygghet och ökar säkert på köplusten.

Men, det viktiga är ju insidan. Så även här. Och boken är faktiskt bra, en skruvad historia med ett brett och brokigt persongalleri. Den ena figuren mer osannolik än den andra. Berättelsen är osannolik även den, men det är ju Jonas kännemärke och det är därför boken blir bra. Det är tokroligt, men på ett bra sätt. Visst, då och då faller logiken helt och det blir lite förutsägbart, men i det stora hela är det en riktigt underhållande bok.

Så nu gissar jag att Jonas Jonasson har än större press på sig inför bok nummer tre.

Vad jag kom på är att Jonas skulle skriva den bästa julkalendern på flera år om han fick chansen!

Isens gåta är svår att tyda

Raymond Khourys "Isens gåta" presenteras som en spännande deckarhistoria med såväl religiösa och övernaturliga som storpolitiska inslag och ond bråd död. Men det håller inte riktigt hela vägen.
Inledningen är bra och lovar gott, men efter ett tag svackar historien och även intresset. Några gånger funderar jag på att skita i allt, men fortsätter läsa ändå för det finns en tråd av spänning som enviset håller mig kvar. Jag vill ju ändå veta vad som händer och hur det slutar.
Karaktärerna blir lite ointressanta och jag fastnar aldrig riktigt för någon av dem. Tyvärr.
Som sagt, är idén väldigt bra och intressant, men slutresultatet inte riktigt som utlovat.

Göra kärlek är fan inte lätt!

När jag läste vad Mats Söderlund själv skrev om denna bok och anledningen till att han skrev den, kände jag till viss del igen mig. Och en bättre anledning att läsa en bok finns väl inte?

Det är personligt skrivet och utgår från författaren själv och hans äktenskap som de flesta andras går upp och ner. Och fast man går in i ett äktenskap att det ska vara jämlikt och bygga på kärlek, respekt och förståelse, så haltar det ofta efter att åren går. Ibland åt ena hållet och ibland åt andra. Precis som prästen lilla kråka...

Det gäller nog att alla erkänner vad man kanske inte är så bra på och jobbar på det. Vissa saker går att förändra och andra är svårare, men då kanske man kan göra på andra sätt. Det gäller ju också att se varandra och visa respekt för den man är nu. Inte den man gifte sig med. För alla förändras med åren, men kärleken består, bara på ett annat sätt.

Boken är bättre - mycket bättre!

För några veckor sedan läste jag John Fantes bok "Ristat i damm" och när jag gjorde det fick jag veta att den även filmatiserats. Eftersom boken var så jäkla bra, måste jag ju bara se filmen. Trots att Colin Farrell var med...

Nu har jag sett filmen, trots att Colin Farrell är med, och kan återigen fastställa att det sällan går att göra en bra film av en bra bok. Boken är mycket bättre!

Miljöerna i filmen var bra och man fick en känsla som stämde med historien i boken. Men det blir aldrig riktigt engagerande eller intressant som i boken. Colin Farrell och Salma Hayek gör säkert sitt bästa, men de blir aldrig trovärdiga. Alla andra skådespelare i birollerna känns mer äkta, det är så sunkiga och skitiga som miljön kräver. Kolla bara Donald Sutherland som man nästan känner lukten av genom TVn. Det är så det ska vara.

Nej, är man inte fan av Colin Farrell eller Salma Hayek, kan man skippa denna film. Vill man ha en riktigt bra upplevelse som räcker betydligt längre än filmens 117 minuter, då ska man läsa John Fantes bok.

Min röst hamnar på tredje rösten!

De gjorde det! Uppföljaren till Springfloden var efterlängtad och jag hoppades att Börjlinds skulle kunna fortsätta och upprätthålla spänningen i den nya boken, och banne mig, de lyckades! Den tredje rösten är faktiskt snäppet bättre.

Men för att riktigt hänga med i historien bör man ha läst den första delen, Springfloden. Det finns mycket hänvisningar till den boken, men man får ingen förklaring, så känner man inte till den, kan det nog bli lite rörigt ibland.

Upplägget på denna historia är lik i det avseendet att man får följa två till synes helt skilda öden, men man vet att de kommer att flätas ihop så småningom, men man vet inte riktigt hur. Upplägget är jäkligt smart och otroligt filmiskt och det märks så väl att Cilla och Rolf Börjlind är manusförfattare, för man kan verkligen se allt framför sig och man vet att det skulle bli en bra film. Vilket det nu också ska bli!

Även denna bok är inläst av Tomas Bolme och jag har haft svårt för honom, då jag alltid förknippat honom med min ungdomshjälte Tintin. Nu har tiden gått och jag verkar ha släppt det där, för han är perfekt för dessa böcker.

För min del får Den Tredje Rösten högsta betyg!

Engelsk spänning

Belinda Bauer är ju hyllad och prisbelönt för sina spännande böcker och denna är den första av hennes böcker jag tar mig an.

Utspelar sig på den engelska landsbygden där barn efter barn blir bortrövat och kidnapparen bara lämnar efter sig en lapp med orden "Ni älskar dem inte". Som uppgjort för en riktigt läskig historia. Och det är det.

Jag lyssnade på denna och det är Torsten Wahlund som läser. Han är ju en fantastisk uppläsare, men det senaste jag hörde med honom var Conn Igguldens mastodontverk om Djingis Khan, där hans röst är halva nöjet, så det tog ett tag att vänja om sig, så att säga. När väl det var gjort, så tog spänningen vid ordentligt.

Bra bok med ihållande spänning, även om den ibland tappar lite fart. Men när man minst anar tar den några vändningar man inte väntar sig och blir strax spännande igen. Ungefär som det ska vara och som man förväntar sig. Kan nog tänka mig att läsa mer av henne.

Som kexchoklad...

Som sagt, jag hade laddat min Iphone med denna, men sen glömt bort den. Hittade den på en bilresa när talboken jag lyssnade på tog slut och tänkte att "- Den ska jag lyssna på, det var ett tag sen".

När så "Cool for Cats" drog igång var det som om det small till och bilens motor tystnade. Det gick en rysning längs ryggen och nån verkade slå till mig i bakhuvudet. Så bra var det.

Jag lyssnade på Squeeze när de var nya. När de blåste in som en frisk fläkt på den engelska scenen samtidigt som punken. När låtskrivarna Chris Difford och Glenn Tilbrook fick epitetet den nya Lennon/McCartney. Och jag höll med - de var skitbra och skrev kanonlåtar.

Men jag erkänner att jag inte lyssnat på dem på många många år. Förrän nu. Och gissa om jag fick en uppenbarelse.

Jag kallar detta pop av högsta kvalitet. Melodiöst och otroligt välgjort. Allt ligger exakt där det ska, men utan att vara sönderproducerat, som är standard idag. Det blir således aldrig tråkigt. Det är bara bra. Det är bättre än bra. Det är som kexchoklad! Go' och glad!

Låtarna avlöser varandra och jag bara jublar. Up The Junction, Tempted, Labelled With Love och Introvert passerar och så kommer Is That Love, och jag börjar nästan gråta. Av lycka. 

Läses, ej lyssnas på!

Så blev det av till slut - jag läste Sami Saids Monomani. Eller jag lyssnade ju på den för att vara exakt. Om det var ett smart drag vet jag inte, men såhär i efterhand kan jag ana att den är bättre i pappersform. Med det inte sagt att det är en dålig bok, nej. Jag måste nog sälla mig till den kulturkår som hyllat boken. Jag ställer den inte längst fram på hyllan, men den är väl värd en plats i lagom maghöjd.

En väldigt personlig bok, med modernt språk och många roliga vinklingar och tankar man kan känna igen sig i. Jag fick en känsla av att Sami nog är en väldigt schysst kille. Lite egen, men reko. Det är väl ett bra betyg?

Jag har lyssnat på en hel del talböcker och det finns bra och det finns mindre bra uppläsare och det finns en del riktigt usla med. Och så finns det de som väljer att läsa sina egna böcker. Varför då? Jag har ännu inte lyssnat på någon författaruppläsning som varit bra. Är de så rädda om sina verk och övertygade om att bara de kan göra dem rättvisa? Då har de fel.
Om en författare har ett jobb, då är det att skriva böcker. Skådespelare har som yrke att framföra texter på ett naturligt och övertygande sätt, på film, på teater eller i ren talform som i en talbok. Låt dem då göra det.

Sami Said läser sin egen bok och det borde han inte fått göra. Visst, han är egen och har en unik och säregen röst och charmigt uttal, men det räcker inte. Han är dålig på det. Och är man dålig på något, är det bättre att nån annan får göra det. Sami skrev en underhållande bok, det ska han ha en eloge för, men det är också allt. Fördelen är att den är ganska kort och jag lyssnade slut på den på en bilresa. Tiden jag hade kvar i bilen gav mig anledning att sätta på Squeezes "Very best of...", vilket ger mig anledning att skriva lite om den...

Den går bort.

Hade hört att 36 timmar av David Bergman skulle vara en riktigt bra bok. Spännande och nervkittlande och utspelas i ett ockuperat Stockholm under 36 fartfyllda timmar. Låter spännande. Men ack vad besviken jag blev.

Visst hände det saker hela tiden, men jag blev mest irriterad på de många och ologiska hoppen. Huvudpersonen Johanna kastas rakt in i ett gatukrig som jag aldrig förstod hur det började, utan helt plötsligt börjar hon skjuta ner folk runt omkring sig. Hon visar sig vara general och verkar enligt mig handla helt utan sans och reson. Helt plötsligt dyker hon upp ute i skärgården i en ubåt för att i nästa skede sitta i en helikopter tillsammans med drottning Victoria och skjuta ner motståndsmän. Strax därefter är hon nere i en tunnel långt under stadens gator, bara för att i nästa skede sitta i möte ute på Musköbasen. Det håller inte riktigt tidsmässigt.

Man får heller aldrig lära känna henne, hon har en dotter och en man, men de försvinner snabbt och verkar glömmas bort. Att huvudpersonen är tjej är lite ovanligt i denna genre, men tyvärr blir inte boken bättre för det - en ointressant karaktär förblir ointressant oavsett kön.

Att författaren har en bakgrund som militär lyser tyvärr igen också, enligt min mening. Det är mycket tekniska detaljer och ingående beskrivningar av vapen. En del tycker säkert det är intressant. Jag tycker inte det tillför något.

Tror att tonåriga killar kan var en passande läsekrets. Jag är nog för gammal...

Nej, jag är inte klokare.

Michael Nyqvist brukar hyllas som en stor och duktig skådespelare och nu när han skriver böcker följer hyllningarna med. Det är något i den ekvationen jag inte fattar. Jo, han är säkert duktig och han gör säkert bra insatser i de filmer han är med i. Men jag får fan inte grepp om karln! Han är ju hal som en intvålad ål.

I filmerna jag sett med honom, kan jag inte avgöra om han är bra eller dålig. Ibland tycker jag han spelar över och ibland är han så jävla övertygande. Eller är han det? Jag vet inte. I intervjuer är han ena stunden allvarlig och djup och sen skämtsam och uppsluppen. Eller är han det? Jag vet inte. Har han charmigt rufsigt hår eller har han bara glömt att kammat sig? Inte vet jag. Han har en behaglig röst. Eller har han det? Jag vet inte.

Jag läste boken för att i viss mån kanske få fatt på honom och förstå vem han är. Jag gillar att läsa biografier och blir alltid nyfiken och intresserad av personen jag läser om, men i fallet Nyqvist står jag fortfarande lika frågande efteråt som jag gjorde innan. Jag får inte grepp om honom!

Han verkar ju varit med om en hel del, har en intressant bakgrund och uppväxt och uppträtt på scener som borde gett upphov till drösvis av anekdoter. Han har spelat in filmer över halva jordklotet och mot såväl förtjänt kända som intressanta skådespelare, så han har ju en riklig källa att ösa ur. Men ändå blir det så tafatt. Han börjar berätta om ett möte eller en filminspelning och man ser fram emot det, men efter att tag vet man inte vad han menar eller vad han tycker. Det blir opersonligt på nåt sätt. Nästa kapitel handlar om ett komiskt möte, men det blir inte roligt när Michael berättar det. Det blir inte tråkigt heller. Det blir liksom ingenting.

Så nu efter att ha läst boken är jag inte ett dugg klokare. Jag vet fortfarande inte vem Michael Nyqvist är. De flesta har hyllat boken och de har säkert rätt, men jag får fortfarande inte grepp om karln!

Så, är boken bra eller dålig? Jag vet inte. Kan jag rekommendera den? Jag vet fan inte.

Rolig och underhållande

Det här är väl vad man kallar en bok för och om tjejer, men jag tänkte "va fan, den kan väl vara kul att läsa". Det var den. De var riktigt rolig. Åtminstone bitvis. Även om den handlar mycket om hur det är att vara kvinna, så tar hon upp och gör flera jämförelser med det manliga könet och då känner jag igen mycket och ler igenkännande. Flera gånger skrattar jag för mig själv, och kan nästan se henne framför mig i de situationer hon hamnar i.

Vad man kan tycka är väl att det i längden blir lite enahanda och konsten att vara kvinna behärskas ju av betydligt fler än av henne och hennes polare. Men bortser man från det och läser den som ren underhållning, då är den riktigt bra. Rolig, dråplig och lärorik, speciellt för oss män...

Imperial Bedrooms

Läste om denna bok, att den skulle vara bra och i samma genre som Charles Bukowski. Och visst, det finns likheter med att historien utspelar sig i sunkiga miljör, på barer och med karaktärer som lever i utkanten, men där stannar likheten.

Handlar om en manusförfattare, Clay, som driver runt i Los Angeles med ett självskrivet manus han vill göra film av. Men jakten på skådespelare och producenter går väl sådär. Det blir mycket fester och alkohol på vägen och han inleder snart ett förhållande med en tveksam kvinna vid namn Rain, som han lovar en roll i filmen. Det var väl inte det bästa beslutet han tar...

Någon har varit inne i hans lägenhet, någon skickar konstiga SMS, han blir förföljd. Av vem? Varför?

Jag gillar ju historier som dessa med människor som lever på gränsen och i miljöer ganska långt från min egen. Det blir ofta och gärna lite romantiserande kring såna historier, och tur är väl det, för annars skulle dessa böcker aldrig skrivas. Men att de finns, det är jag övertygad om.

Detta var inte den bästa boken jag läst, men den var okej. Tog några timmar att läsa och det var helt klart underhållande timmar. Blev i alla fall nyfiken på hans andra böcker.

Amerikansk och riktigt bra

"Fante var min Gud". Charles Bukowskis citat på omslaget kan ju inte annat än locka till läsning, speciellt om man sedan tidigare redan är ett Bukowski-fan.

Detta är också en historia i samma anda. Det är väldigt amerikanskt och det är lite ruffigt. Underground. Outlaws. Det är speciella miljöer och underbara karaktärer och mycket barer och dålig whiskey, men det är bra. Jag älskar den här typen av böcker som berättar en historia ur en människas liv. Det är lite som man skurit ut en bit ur ett liv och så berättar man historien som utspelar sig inom den biten av tid. Man skulle lika gärna kunna skurit ut en bit lite senare eller tidigare. Huvudpersonen skulle vara densamma, men tiden en annan och bifigurerna annorlunda, men det skulle vara lika intressant.

Det händer kanske inte så mycket, men ändå händer det massor och jag kan inte lägga ifrån mig boken. Bara det att kalla huvudpersonen Arturo Bandini borgar ju för att det är värt att läsa vidare. Han försöker slå sig fram som författare i Los Angeles, men dåliga fruntimmer och skabbiga barer står i vägen, tills han möter servitrisen Camilla. Han är givetvis ett svin, men hon ser något annat och snart släpper han henne inpå. Det är vacker och det är bra.

Fick nyligen veta att boken blivit filmad, så nu måste jag ju sen den också. Får väl stå ut med att Colin Farrell spelar huvudrollen...

Springfloden får höga poäng

Att kalla detta en debut blir ju på ett sätt lite missvisande då paret Cilla och Rolf Börjlind skrivit film- och TV-manus till en hel drös succéer. Beck, Wallander, Jönssonligan och Arne Dahl är bara några namn i raden de kan lägga till på sina CVn. Så de har erfarenhet så det räcker att bygga upp en spänning och få fram intressanta karaktärer och det visar sig verkligen i Springfloden.

Två mord, ett 1987 och ett 2011, visar sig ha fler beröringspunkter än man kan ana. En ung kvinnlig polisaspirant, Olivia Rönning och en hemlös före detta polis, Tom Stilton, är så olika de kan vara. Det enda de delar är den envisa strävan efter rättvisa. Sätten att nå den är många och båda går sina egna vägar.

Det märks att det är manusförfattare som skrivit boken, för man kan lätt se alla scener framför sig och man har liksom filmen klar i huvudet och man vet att det är en jävligt bra film. Det gillar jag.

Spänningen är på topp från sida ett och byggs upp hela tiden. Ibland kan man ana vart historien är på väg, men så dyker något upp och man blir helt ställd och bara måste läsa några sidor till. Precis som en bra deckare ska vara.

Ser fram emot nästa del, Den tredje rösten, den ska jag absolut läsa. Springfloden är en av de bättre böckerna jag läst i år, hel klart. Rekommenderas!

En pålitlig leverantör

Varje gång Boz Scaggs släpper något nytt kan man vara säker på en sak - det är inte dåligt. Frågan är bara hur pass bra det är. Senaste albumet "Memphis" är skitbra. Hans helt egna stil är svår att placera. För mig är det helt enkelt bra musik.

Låtarna radas upp likt smultron på ett grässtrå och de smakar lika ljuvligt allihop. Öppningen Mixed Up, Shook Up Girl är en lite bluesig soulsnyftare som är Bozs kännetecken. So Good to be Here och Love On A Two Way Street är blivande klassiker och borde gå på radion stup i kvarten om detta var en rättvis värld.

De avskalade versionen av Corrina, Corrina låter som en vaggvisa och vore mina barn fortfarande små skulle jag genast börja nynna den varje kväll.

Can I Change My Mind är precis så slick och soulig som bara Boz kan göra den. Perfekt!

Högsta betyg!

Lättläst spänning

Köpte denna som pocket för att ha på en semestervecka i Danmark. Då den är ganska tjock (441 sidor) tänkte jag att den räcker ju länge. Men jag läste ut den på några kvällar. Den är med andra ord väldigt lättläst. Beror det på att den är så bra att man inte kan sluta? Nja, den är bra, men inte så jättebra. Den är inte heller så otroligt spännande att man bara måste få veta vad som händer på nästa sida. Den är lagom spännande.

Handlar om Martin som är världsberömd cancerforskare och författare. Han är ung, men med en bakgrund, erfarenhet och umgänge som en betydligt äldre herre. Det är en av bokens mindre tilltalande egenskaper - det att det verkar otroligt. För bra för att vara sant. Det håller inte riktigt ihop ibland. Att vara så ung och ha den positionen stämmer inte riktigt. Det fortsätter tyvärr i samma anda boken igenom.

Efter en olycka, tar han ett helt orimligt beslut och vips är han knarksmugglare. I nästa kapitel värvar han två av sina vänner till verksamheten som bara sådär kan lämna sina liv och bli knarkkurirer, utan att egentligen ställa några frågor eller ha några skrupler. De har ihjäl folk och de köper flygplan och bilar och allt verkar helt naturligt.

Boken innehåller alltså en del orimligheter och ologiska krumsprång och man lär heller inte känna huvudpersonerna. Det är mycket yta och glamour. Jag får en känsla av att det ibland är författaren själv som vill visa att han minsann känner till fina viner och hur en cigarr ska snoppas. Jag blir inte imponerad.

Trots detta är det en bra bok. Lättläst som sagt och kan man stå över att bli irriterad på alla orimligheter, så är det bra underhållning. Jag ska definitivt läsa fortsättningen.

Vansinnigt dilemma!

När jag var i tonåren plöjde jag igenom alla Dean R Koontz böcker och tyckte de var fantastiska. Spännande och otroligt fängslande. När mina polare lovordade Stephen King, kontrade jag med Koontz. Det var lite som Beatles eller Stones...

Numera har herr Koontz gjort sig av med sitt R i namnet, men han skriver fortfarande böcker i samma genre. Jag har inte läst något av honom på många år, så detta skulle bli ett intressant återseende. Det blev det också!

Storyn går ut på att bokens huvudperson Billy hittar en lapp på sin bil där det står skrivet "Om du inte tar den här lappen till polisen och underrättar dem kommer jag att döda en förtjusande, blond lärarinna någonstans i Napa County. Om du tar den här lappen till polisen kommer jag i stället att döda en gammal kvinna som är engagerad i välgörenhetsarbete. Du har sex timmar på dig att bestämma dig. Valet är ditt."

Bättre kan det ju knappast börja. Så hur han än gör kommer någon att dö. Och han är ansvarig. Knepigt dilemma. Han gör ändå ett val och han inser efter att tag att detta inte var något skämt - förutsägelsen stämmer. Efter ett tag dyker en ny lapp upp...

Jag gillar den här boken. Den börjar bra och spänningen håller i sig. Jag tycker att slutet kanske är lite enkelt, men i det stora hela var det en bra bok.

Processen

Tänkte jag skulle ta mig an en riktig klassiker och valet föll på Kafkas Processen som jag läst så mycket om.

Jag kände igen en del, så jag misstänker att jag läst den i skolan någon gång. Men jag inser samtidigt varför den inte gjort större intryck på mig - jag förstår den inte. Jag förstår historien och läser med viss behållning om Josef K och hans vedermödor, men att detta skulle vara en klassiker och viktig litteratur - det förstår jag inte. För mig är det en bok, vilken som helst. Inte dålig, men heller inte speciellt bra.

Kalaharisången fortsätter!

Lasse Berg fortsätter sin resa genom människans historia och utveckling. Efter att forskarvärlden faktiskt numera är ense om att människans ursprung finns i Afrika och att vi alla är en och samma ras, faller ju många av SDs och andra tvivelaktiga teser! Underbart, tycker jag!

I denna bok redogörs bland annat för hur människan från Afrika spred sig över planeten, anpassade sig till rådande förhållanden och byggde sig en ny tillvaro. Men som man brukar säga, "ränderna går aldrig ur" och med det menas att än idag kan man uppvisa genetiska likheter mellan den moderna stadsmänniskan och en fattig bonde i Mali. Och det beror på att vi en gång härstammar från samma folk. Ganska spännande egentligen!

Det som skiljer oss är sjukdomar, vanor, religion, livsföring och normer till exempel. Dessa är mycket beroende på var vi lever och hur vår omgivning ser ut. Men förvånansvärt mycket delar vi människor, oavsett var vi bor eller hur vi lever. Och mycket av det, kan alltså härledas till vårt gemensamma arv.

Nu ser jag fram mot nästa del!

Finns bara en sak att säga - fy fan!

Det spelar ingen roll hur mycket man försöker, det går aldrig att förstå vad denna kvinna genomgått, eller hennes son för den delen heller. Eller alla andra som överlevt en liknande katastrof. Det går inte.
Att på väg från frukostbordet en morgon på en efterlängtad semester i paradiset, få sitt barn ryckt ur händerna och se henne försvinna i vattenmassorna för att månader senare få hem ett lik i en kista, måste vara något av det vidrigaste man kan uppleva. Som förälder själv kan man ana den obeskrivliga smärta och förtvivlan det måste vara att mista sitt barn på detta sätt. Men man kan inte förstå.

Åka hemifrån fem stycken, ett älskande par med tre barn, och återvända ensam med bara ett barn. Med de övriga döda på andra sidan klotet. Jag kan inte förstå.

Jag har läst en del böcker om människor som berättar om en svår uppväxt, övergrepp och andra vidrigheter. Jag gillar såna berättelser för det finns en kärna av sanning och det ger en trovärdighet. Tyvärr är många såna böcker skrivna på uppdrag av någon annan, med ett i slutändan dolt uppsåt att tjäna pengar. De böckerna faller ganska platt efter ett tag.

Med Malin Sävstams bok infinner sig aldrig den känslan eller misstanken. Jag tror på henne fullt ut. Hon skriver rakt och utan krussiduller i dagboksform. Jag får aldrig intrycket att hon tycker synd om sig själv utan mitt i all misär och skit och piss och helvete, så är det äkta. Just den äktheten får mig att ibland göra en grimas, lägga ner boken och flämta till. Fy fan, så vidrigt! Nej, ååååh, helvete! Jävlar!

Det är så hemskt att läsa om det, men hon har skrivit en bok och jag har läst det hon skrivit. Jag förstår varje ord i boken, precis varenda ett. Men jag kan ändå inte förstå.

Ett bortglömt mästerverk

Låt inte den iskalla blicken lura dig. För trots att omslaget tycks föreställa en man som både skulle kunna vara playboy och styckmördare, så är det bilden av en fantastisk låtskrivare. Av en slump fann jag denna pärla för några år sedan och den har varit en favorit sedan dess. Det tog en lyssning på öppningsspåret "Dream of a child" för att vara fast. Det låter som inget annat, men samtidigt är det helt vanlig smörsång, men med soulinfluenser. Det är väldigt amerikanst och det låter verkligen 70-tal och västkust, men det är så bra.

David Forman gjorde i princip bara denna skiva och en till. Han blev snabbt en kritikerfavorit, men sålde knappt någonting alls och snart föll skivorna i glömska. Hittar ni denna i nån rea-back, så köp direkt. På CD finns den bara i Japan-press till högt pris, men det är den värd. Tro mig.
Idag spelar David med egna partybandet Little Isidore. Det är inte alls samma musik, numera handlar det mer om dansvänlig rockig r&b. Ännu en gång alltså - det var bättre förr!

Tandooriälgen - o yeah!

Så blev det då äntligen av. Har länge gått och sneglat på Zac O'Yeahs böcker, delvis för att jag har en liten förkärlek för böcker med udda och lite skruvade historier. Tandooriälgen utspelar sig i ett framtida Göteborg som i boken heter Gautampori. I denna värld är Indien härskande och allt går i curryns tecken. Skrämmande scenario!

Tanddoriälgen är i boken en restaurang där ett mord begås och spåren, så att säga, brinner upp. Folktjänsteman Herman Barsk utreder fallet och tack vare hans bakgrund som polis innan det indiska övertagandet är hans metoder lite udda och våldsamma. Men de ger effekt.

Det här är en riktigt rolig bok. Väldigt annorlunda och originell. Idén att Indien i en framtid skulle vara den härskande stormakten, ger en konstig känsla när man läser, men samtidigt är det inte omöjligt. Landet är ju på offensiven. Karaktärerna är många och udda även de. Man får väl inte känna nån av dem mer ingående, men jag tycker inte det stör.

Framförallt blev jag nyfiken på hans andra böcker, speciellt vill jag läsa hans bok om Gandhi.

Lovar mer än den håller.

Som beundrare av Bergman och hans filmer, trodde jag att jag med denna bok skulle få ett par timmars underhållande inblick i hans liv. Men jag blev lite besviken.

Med facit i hand kan jag nog medge att felet var mitt eget i mångt och mycket. Jag trodde att det var en biografi över hans arbete vid en filminspelning. Istället visade det sig vara en fiktiv roman med Bergman och flera av våra på den tiden mest namnkunniga skådespelare som karaktärer. Man vet inte vad man ska tro på. Är det sant det han skriver eller är det uppdiktat?

Tempot är lugnt och det påminner om en Bergman-film. Jag vet ibland inte om det är boken eller en berättelse om filmens tillblivelse jag lyssnar på. Eller är det ett manus i bokform om en filminspelning som återberättas i filmen som en bok vilken någon läser högt ur? Men vad det än är, så kunde jag inte sluta lyssna. Jag ville veta hur det slutade.
Jag lyssnade på denna som ljudbok och Helge Skoog gör ju som vanligt en kanoninsats. Den här berättelsen passade honom perfekt.

Inte riktigt mogen

Idag blev jag klar med Gräspojken av Christer Lundberg. Idag, skriver jag, som om jag hållit på i evigheter med den, när det i praktiken gick fort att ta sig igenom den. Väldigt fort. Det gick nog även fort att skriva den, misstänker jag. Väldigt väldigt fort.

Handlar om Kalle, en 12-årig pojke som med en hjälpande klo från sin nymfparakit råkar driva upp en cannabis-planta hemma i pojkrummet. Detta föder en tanke om att tjäna enkla pengar och en osannolik resa till Amsterdam gör det helt plötsligt genomförbart - han startar en cannabis-odling i stor skala.

Historen som sedan följer innehåller mängder av dråpligheter, lustiga infall och skruvade situationer och huvudpersonerna är som karaktärer hämtade ur dåliga amerikanska komedier. Det är lättläst och underhållande, men det är för långt trots att boken är relativt tunn. Känslan av skoluppsats slår mig flera gånger - den känns inte riktigt färdig. Hade nog mått bra av en korrvända till.

Trots sin ringa ålder äger Kalle en mognad som många vuxna saknar och det är nog det först som slår mig. En tolvåring som är så företagssam att han driver en cannabis-odling med sin egen far som anställd, har ett aktivt sexliv, umgås med och vinner respekt i undre världen och oskadliggör ett gäng torpeder medels dartpilar, drivved och stenar, finner jag inte trovärdig, helt enkelt.

Nej, det var ingen höjdarbok. Den var charmig och småskoj, men den håller inte hela vägen. Man tröttnar, åtminstone jag.

Mycket bra debut!

Det är lite amerikanskt över denna bok. På ett bra sätt. En åklagare återvänder till sin mammas by för att rentvå en släkting. Men har man en gång lämnat byn och gemenskapen, är man inte välkommen och ses som ett hot, även ens barn, som i detta fallet. Man har läst det hos t ex David Woodrell och man har sett det på film. Lite som "Jägarna".

Jag kan inte uttala mig om detta stämmer i verkligheten (hoppas inte det), eller om det bara är en romantisering för att kunna få till bra storys och dupera oss stadsbor. Men funkar gör det hur som helst.

Huvudpersonen Anna ska såsom åklagare i Stockholm hjälpa sin kusin som står åklagad för våldtäkt. Väl på plats ter sig inte saker och ting som det borde. Hon är knappast välkommen och hennes utredning motarbetas. Men hon ger sig inte och snart inser hon att det finns mer att hitta om hon skrapar lite på ytan.

Jag gillade verkligen boken då den utspelar sig i obygden och i lite mindre skönmålade miljöer. Det är lite outlaw och det gillar jag. Storyn är bra och smart och riktigt spännande. Mer från Lars Pettersson förväntas således!

Connelly gör det igen!

Det känns som om Michael Connelly kommer med en ny bok var och varannan månad och de är ju alla så fantastiskt bra. Hur orkar karln?

Fallet handlar om Harry Bosch som så många gånger innan, men nu börjar han bli gammal. Kanske tänker han pensionera sin gamle hjälte?

Denna gång dras Harry in i en utredning som ska rentvå sin värsta fiende. Varför? Ett mord begås och något stämmer inte. Det verkar som ett självmord, men Harry är tveksam. Samtidigt kommer det fram nya bevis i ett gammalt våldtäktsfall som heller inte verkar vara det man tror.

Harry Bosch är ju en riktig anti-hjälte och jag älskar böckerna om honom. Får mig att tänka på de gamla deckarhjältarna från barndomen, Columbo, McCloud och Kojak. Män som går sin egen väg och inte tummar på principer. Och är ena jävlar på att lösa mordfall som ingen annan löser.

Lyssnade på denna som ljudbok och en annan hjälte i sammanhanget, Magnus Roosman, gör som alltid en felfri inläsning. Nu väntar jag på nästa Connely...

Ett lyckat möte

Idag fick jag så tiden att lyssna på Billy Braggs senaste alster. Har varit lite avogt inställd till herr Bragg under många år och inte riktigt vetat huruvida han är bra eller inte. Upptäckte honom via en rea-singel för en herra massa år sedan, "Levi Stubbs Tears", som fortfarande är en underbar låt. Gick varm på den gamla vinylspelaren och när jag senast såg den höll omslaget knappt ihop.

Men nu har han alltså släptt ett nytt album och vad som fick mig intresserad var att det är producerat av Joe Henry och då kan det ju knappast bli fel. Denna egensinniga amerikan med en egen lite obskyr, men å så vacker musikalisk karriär, har ju en förmåga att som producent lägga guldkant på det mesta han företar sig. Tyvärr döljs ofta guldet av outgrundlig anledning och det gäller att tålmodigt skrapa lite på ytan för att se det glimmrande som döljer sig där under.

Så är det också i detta fall. Vid den första lyssning låter det ganska medelmåttigt. Det är snyggt och skönt att höra och Henrys omisskännliga sound går inte att ta miste på. Det låter bra, helt enkelt. Vid nästa lyssning börjar konturerna framträda tydligare dock. Man hör plötsligt saker man inte hörde förra gången och låten man knappt märkte, blir plötsligt helt självklar. En platta som växer, alltså.

Jag har inte följt Bragg på närmare håll, men det låter inte som jag minns honom. Jag gillar det, men kanske blir hans inbitna fans besvikna, men å andra sidan gjorde han två framgångsrika album med Wilco. Gillar man Joe Henry, så gillar man det här. Soundet är som det ska, det är på samma gång tungt och kompakt som luftigt och lätt. Det är svårt att förklara. Ibland kan man få en känsla av att höra en droppe i en grotta falla och landa i vatten. Ibland känns musiken som att dra handen över sammet. Oavsett vad, så är det en behaglig känsla.

Mannen som inte fanns!

Det här var min första Ludlum. Fastnade för namnet och historien om en man, en f d agent,  som vaknar upp på en klinik utan att veta varför han hamnat där. När han sedan flyr visar det sig att ingen minns honom. Han finns inte i några register, alla spår är som bortspolade. Ingenting.

Jag gillar såna historier som egentligen är omöjliga, men samtidigt är de fullt möjliga. Och hur skulle det vara att vakna upp en dag och upptäcka att man inte fanns? Spooky!

Bokens huvudperson Hal Ambler inleder så småningom en jakt på sitt förflutna och på vägen hamnar han i den ena suspekta knipan efter den andra.

Har som sagt inte läst nåt av Robert Ludlum innan, men han tål att läsas igen.

Konsten att vara snäll!

- Han ääär ju så snäll!
- Han gjorde aldrig nåt som liten, han var så snäll!
- Men inte han, va? Han som är så snäll.

Efter att ha hört detta i hela sin uppväxt, blir man ganska trött på det och önskar ibland att få vara elak. Faktiskt.

Som ansedd snäll, är man nästan lite dumförklarad. Snälla personer ses ju som lite eftergivna och dumma. Men i denna bok slår Stefan Einhorn fast att så inte är fallet. Han skriver "För mig är en snäll människa en individ som lever med etiken i sitt hjärta." Det skriver jag under på direkt.

Motsatsen till att vara snäll torde ju vara elak och är det något önskvärt epitet på en människa, så vete fan om jag vill vara det. Men å andra sidan kan jag erkänna att jag utnyttjat min snällhet och som barn gjort saker jag inte borde. Men ingen kunde ju tro att det var jag, eftersom jag var en sån snäll pojke. Det var ju ganska elakt av mig. Att luras. Så då är jag ju elak också?

Den här boken är ju ingen vetenskaplig avhandling, men väl en underhållande liten bok där han klargör att snällhet faktiskt lönar sig och tipsar hur man kan  utnyttja det. Men den visste ju jag redan...

Hur vi blev till!

Det här var en intressant och kul läsning. Mycket kul skrivet. Och mycket intressant.

Egentligen berättelsen om hur vi, människan, blev till. Var och när vi bestämde oss för att resa oss upp på två ben, kamma oss och skaffa ett jobb. Ungefär.

Sökandet efter människans ursprung är ju en rätt fantastisk resa att göra och Lasse Berg gör det på ett mycket underhållande och samtidigt precis lagom vetenskapligt. Språket är väldigt målande och man kan nästan föreställa sig hur de vandrade omkring där nere i Kalahari och en dag gjorde en upptäckt som fick dem att börja vandra. De lämnar ett varmt och behagligt klimat med sol hela dagen, middagen springande inom ett spjutkasts avstånd och desserten hängande ovanför huvudet för att ta sig till Sverige, snöslask, momsregistrering och Lasse Kronér på TV. Snacka om nerköp!

Men boken är väl värd att läsa om du har det minsta intresse att lära dig något. Så läs!

God som en kanelgiffel

Vet inte riktigt varför jag fastnade för denna bok. Omslaget är ju underbart och titeln är genialisk, men när jag dessutom läste vad den handlade om blev jag fast. Kombinationen udda människoöden och vardagsäventyr är nog så lockande.

En sann historia om en verklig människa mitt i bland oss. Men Herman Wicksell är inte vilken människa som helst. En galning? Ett psyko? Idiot? Nej, han är inget av det, men samtidigt är han allt. Och mycket mer. Fast ändå inte...

Köp den. Låna den. Sno den. Gör vad du vill, men läs den!

Borde alla läsa.

Man har ju läst om detta flera gånger förr. I skolan och i böcker. Man har sett filmerna och dokumentärerna. Man har hört vittnesberättelser och intervjuer från dem som var där. Man har har hört det det förut, med andra ord. Men ändå blir man lika berörd varje gång. Man kan inte slå ifrån sig och läsa utan att bli påverkad. Och det är därför det är viktigt att man läser och att nya böcker kommer ut i ämnet.

Göran Rosenberg är ju journalist i botten och det märks. Han är stundtals väldigt saklig och korrekt med fakta. Men han skriver nog denna som privatperson och det är det som gör boken bra. Han återberättar sina upplevelser och minnen från barndomen i Södertälje och hur hans föräldrar flydde från helvetet. Han är rak och skriver från minnet utan att försöka få oss att tycka synd om honom eller fiska efter sympati. Det räcker gott att skriva som det var.

Kan tänka mig att denna skulle kunna ligga till grund till en riktigt bra film. Jag hoppas nu att mina barn får läsa den i skolan.